Anton hade ju fått en operationstid på måndag.

Vi åkte till Umeå med honom igår och skulle träffa lite specialister för hans missbildade högra arm, och kom hem igen idag. Igår när vi var halvvägs uppe till Umeå så ringde de ifrån sjukhuset och meddelade att operationen är uppskjuten till den 11 november. Detta på grund av att de som planerar ihop kalaset inte hade gjort riktigt. De hade bara bokat för PEG, sond på magen direkt, och inte för rören i öronen och heller inte för specialisten som ska komma från Uppsala för att lyfta hans ögonlock.

Vi hade verkligen laddat för måndag och isolerat oss för att inte bli förkylda och måsta skjuta upp av den anledningen.

Jag är så grymt besviken nu så jag finner inga ord.

Den här operationen tror jag kommer att ge honom så mycket, hjälpa hans utveckling rejält.

Så ska man dessutom nu då gå och oroa sig i ytterligare tre veckor.

Jag har försökt hålla en positiv ton här, men nu brister det.

Vi har varit hos svärföräldrarna ikväll och lämnat Christine inför Umeå-resan i morgon, så vi passade på att stanna en stund och spela kort efter att hon somnat. Men klockan 22 måste vi ju vara hemma och lämna över Anton till assistenten. Och så började vi diskutera tiden Anton legat på sjukhuset och det rinner bara över för en.

Som vuxen människa och med barnvakt så har man likt förbannat en tid att passa hemma!

Sjukhuset består av inkompetenta idioter som bara klappar en på huvudet och nonchalerar det man säger för att man är ung mamma. Jag ska nte behöva förklara allt för alla sköterskor, dom måste ju för fan kunna prata med varandra. Så är det ju på alla arbetsplatser om det ska kunna fungera, och då framför allt ett sjukhus tänker jag.

Varje natt så ligger vi på jour för att sjukhuset vägrar lära våra assistenter allt som krävs.

Det är åt helvete med alltihop!

Idag så tog vi äntligen tag i den stora källarstädningen. Där nere fanns alla mina gamla noveller och klassens tidning om resan vi gjorde till England när vi gick i 8'an 2001.

Gudars vad gammal jag känner mig, det känns ju som en hel livstid sedan, man var 15 år och hade väl egentligen inte ett problom i världen.

Man ska väl inte klaga i dagsläget heller egentligen, men jöss.. det är ju skillnad på nu och då.

Riktigt roligt i alla fall, nästan så att man vill gå och gräva på fler ställen i huset och se vad man kan hitta. Städningen blev liksom mer som en skattjakt. Helt underbart.

Man går och väntar och väntar på en massa saker hela tiden och helt plötsligt så rasar allt över en på en gång.

Antons rum blev klart tidigare i veckan, på fredag ska jag på bio med Christine. I början av veckan efter så ska vi till Umeå med Anton för att träffa specialiserade sjukgymnaster och så för hans missbildade arm. 26 oktober ska Anton opereras, han ska få en peg, sonden direkt i magen istället för slangen han har i ansiktet nu, teflonrör i öronen för att han har vätska bakom trumhinnorna, och vänstra ögonlocket ska lyftas för att det hänger ner över pupillen.  Och så är det ju jul snart...