Ikväll ska jag ha ljusparty hemma så nu bakas det kakor för fulla muggar.

Gud så länge sen jag bakade sist!

Jag sökte ett jobb igår som kändes så bra, vad jag hoppas på det.

Gjorde en massa ärenden också, kände mig jätteduktig. Lämnade igen syrgastuberna bland annat, det var ju så länge sen vi behövde använda dem nu. Hoppas bara att det inte blir något bakslag.

Anton ska få hörapparat, det var tal om att eventuellt göra en ny operation på Anton eftersom att hörselgångarna var för trånga för att sätta dit de här plaströren. De ville vidga hörselgångarna istället, men eftersom att han hade en rekation på narkosen så vågar de inte söva honom igen. För tydligen så är det en ganska lång operation. Så då ska han få hörapparat tills vidare.

Tänk om livet bara kunde rulla på ibland.

Vad jag hoppas att Anton snart kan få sin dagisplats. Ju tidigare han kommer in med de andra barnen desto bättre är det. När man prestenterar något annorlunda för små barn så rycker de ju bara på axlarna och så är det inte mer än så, större barn pekar och frågar och ännu äldre barn skräms av det annorlunda.

Jag vill få in min lilla pojke i dagisgruppen bland sina framtida skolkamrater för att undvika mobbing när de blir äldre. Också för Christines skull. Mina go pluttar.

Jag ska få lov att jobba lite extra i jul också, helt underbart. Det ska verkligen bli skönt att få komma hemifrån lite och bara vara jag. Och retas lite med arbetskamraterna så klart. =)

Det som jag upplever som jobbigast när man sitter med ett sjukt barn som min Anton det är myndigheterna.

Vad som än ska till så ska det krånglas fram och tillbaka med intyg från alla de håll. Några intyg kanske inte beskrev just vad den myndigheten ville ha, eller så kanske det ska kompleteras eller dubbelkollas från någon annan och så vidare. Självfallet så ska ju alltid handläggningstiderna överskridas med ett par månader så där bara för att.

Jag tycker att det känns så hemskt att behöva sitta och snäsa åt mina barn att de ska vara tysta för att jag sitter hela dagen med myndigheterna i telefon, när allt jag egentligen vill bara är att vara mamma.

Varför är det uppbyggt så dumt att man verkligen måste kämpa och slåss för att få de saker man egentligen har rätt till?

Självklara saker som behövs då barnen är funktionshindrade. Man blir alldeles matt.

Jag kan sköta mina barn med alla tider här och där och skjuts hit och dit och läkarbesök till höger och vänster men det är i slutänden myndigheterna, som är till för att hjälpa, som tar knäcken på en.

Vart är världen på väg?

Nu har Anton äntligen opererats! Han har fått PEG på magen, för sondmaten, och lyft vänster ögonlock. Egentligen så skulle det dit rör i öronen också, men hörselgångarna var för trånga.

En liten reaktion hade han väl haft på narkosen, men inget allvarligt som jag förstod det. Jag vill faktiskt inte riktigt skrämma upp mig själv med detaljerna heller så jag är nog lyckligast så här. =)

Men nu är han ju så fin, när han inte längre har sonden i ansiktet. Bara såren efter ögonlyftet läkts så kommer han ju att se ut som vilken unge som helst, fast snyggare då förstås. =)

Det är helt otroligt vad läkekonsten kan göra.