Idag så tycker jag faktiskt lite synd om min älskade knöl.

Hans arbetskamrater på jobbet har fått en knäpp och förstör Dolly Parton låtar till höger och vänster så han blir alldeles förstörd. (Detta till trots att jag aldrig någonsin hört honom spela en enda Dolly-låt!)

Idag så skickade jag honom att köpa vinterskor åt Christine när han slutade jobbet, han kommer hem och får några överkokta makaroner nerkörda i halsen och sedan bums vidare på ishockeyträning med Christine. Kvällen avslutas med att gå på affären och köpa glödlampor då badrummet plötsligt blivit hemskt mörkt bara så där.

Toffelhjälte kanske i vissa ögon, men vardagshjälte i mina.

Jag tycker det är hög tid att hylla denna underbara man som är bara min, och barnens.. och kanske han mammas, och pappas... och syskons. Men ni förstår vad jag menar? Mest är han min!

Han ställer alltid upp och får mig alltid glad när jag är låg, han fixar och trixar och sköter det mesta. Kanske inte är snabbast i världen jämnt, men det kanske man inte vill varje gång heller ? ;)

Underbara Patrik, du är så älskad. Även om det kanske inte märks så tydligt varje dag.

Skotern är framtagen, årets första snö kom ju här i veckan på kanske 2 dm på en gång. Vi får väl hålla tummarna för att den är för att stanna.

Anton och jag låg inne en vecka drygt här, han började kräkas blod och galla på korttids. Jag blir så upprörd på att alltid måsta skälla och bråka för att pojkstackaren ska få rätt hjälp! Ska jag som är utbildad lastbilschaufför behöva tala om för läkare och sjuksköterskor hur de ska göra sitt jobb? Det tycker i alla fall jag persolingen är skamligt. Nåt så fruktansvärt också!!

Han ska i alla fall utredas för glutenallergi nu.

Huset står kvar, osålt. Vette fan vad vi ska hitta på här. Det blir så jobbigt att bo någonstans och hela tiden tänka att ja, men vi ska ju flytta snart. Men när fan är "snart"?

Nu först har ekonomin kraschat här hemma, vi är ju lite efter...

Just nu så är det inte mycket som känns att gå speciellt bra, men som tur är så ordnar det sig alltid i slutändan.

Jag har ju ändå min underbara lilla familj. Vad skulle jag ta mig till utan dem?