Jo men nu var det ju en gång så här att lille gossen Sandblom skulle in på Sundsvalls sjukhus och operera sitt lilla öga där.

Dagen före skulle han läggas in och genomgå en utvärdering och ett EEG.

Vi kommer in klockan 14.00 som doktorn önskat på onsdagen.

Klockan 16.00 uppmärksammar personalen att vi sitter ensamma på rummet i godan ro. Dokton kommer och börjar trassla på med EEG kablarna, det blev 16 eller 18, jag kommer inte ihåg, i huvudet på liten Anton.

Klockan 16.30 dyker farmor upp som ska sitta barnvakt på sjukhuset kvällen till ära för att vi har ett föräldramöte att kila vidare till. Pitstop hos morfar och morbror som ska passa fröken Christine, hon ska ju få sova över dessutom!

Vidare i rally-V70´n till Ljustorp på föräldramötet och tillbaka ner till sjukhuset igen, för den som inte vet så har vi 35km enkel resa dit.

När vi kommer tillbaka så är klockan närmare 20.00, då så är sköterskorna på gång och kommer på att nu du lille Anton så ska vi ta prover! Jaha? Men utvärderingen här ska han ju vara sovandes, men okej. Vi strular på vidare och pojken har inte en chans att komma sig till ro.

Vid halv elva snåret rullar vi föräldrar hem för att sova då sjukhuset bara kunde erbjuda sängplats åt en förälder. Så vi överger vår stackars son i hans egen nattassistents händer och äter lite maxmiddag på vägen hem.

Upp klockan sex på torsdag morgon, ner till sjukhuset igen, det är ju stora operationsdagen, och löser av nattassistenten. Vi går ner till den plats vi fått brev om att vi ska befinna oss på 07.30.  Klockan 07.35 kommer det en sjuksköterska med stora pekfingret i högsta hugg och vi åker på årets utskällning för att vi har ingenting på den här platsen att göra! Nähä?! Vart fan ska vi vara då svarar den upprörda mamman. Jo, men då ska ju barnavdelningens personal ta hand om oss inför operationen och leda oss bort till rätt operationssal.  Jaha, men så bra då att vi blivit informerade om detta...

Vi stormar då tillbaka upp på avdelningen och ifrågasätter detta, då kommer personalen där uppe på att de ska förbereda sonen för operationen.  Klockan är nu 07.45, 08.00 ska Anton ligga på operationsbordet!

Klockan är 08.00 innan han fått de mediciner han ska ha inför ingreppet.

Nervös som de flesta andra föräldrar inför en sövning av barnen så kokar det inom en, sköterskan ringer till narkos och de ska ringa tillbaka när de anser att medicinerna hunnit verka så pass att det går att köra igång. Anton somnar snällt i pappas famn, och klockan går. Äntligen kommer sköterskan och förklarar att nu har de ringt, men vi ska inte på operation. Vi ska på ögonmottagningen. Jaha?! Okej, vi traskar snällt med orkar inte bråka mer idag. Klockan är nu 08.30.  Pajaståget anländer till ögonmottagningen där personalen går i taket, men snälla någon, det här är en mottagning. Inte opererar vi här heller. En sköterska från ögon ansluter sig och leder oss bort till operationssalen. Här är både jag och Patrik helt övertygade om att pojken kommer dö! Ingenting har ju fungerat so far. Men då möts vi av den narkosläkare som hade hand om Anton när han fick sin PEG. Underbar människa!

Klockan 09.00 avlägsnar vi oss Patrik och jag från salen och överlämnar vår son till denna otroliga narkosläkare.

Min kära mamma informerar om att ingreppet är beräknat till 45 minuter.

Klockan 11.00 ringer de och meddelar om att det är klart.

Jag tog ett riktigt långt samtal med barnavdelningens läkare på eftermiddagen det kan jag lova! 60-90 minuter satt jag och spydde galla!

Men operationen gick superbra och han är fin som aldrig förr!