Nu ligger huset ute på blocket. Vi har insett att renoveringarna kanske är lite väl stora, många och dyra för oss småbarnsföräldrar, framförallt med Anton.

Ska på en husvisning på ett annat hus i Stavreviken senare idag, bilderna hos mäklaren är ju jättefina så lite småkär i förhand är man ju.

7 rum och kök, det vore nåt det.

Än så länge så har vi 2 stycken intresserade på vårat hus, varav den ena bor i England. Det tyckte jag var lite häftigt faktiskt.

28 januari åker vi till Umeå med Anton igen, ska träffa två öronspecialister som ska bestämma om vi ska vidga hörselgångarna eller operera fast hörapparater bakom öronen. Jag hoppas ju att de vidgar hörselgångarna.

Efter ett par kvällars intensivt pokerspel så är nu pensionsfonden tvärtömd.

Pensionsfonden består då av min 1,5 L glasburk med småpengar.

Men spelar man med mynt som marker så går det fort...

Jag fick hoppa in och jobba lite extra nu så här veckorna före jul.

Självfallet så smäller det till och blir -20 grader och snöar som aldrig förr.

I fredags så var det tre lastbilar som frös för mig, den sista fick vi lämna in på verkstad, fullastad så klart.

Så magsjuk make hemma, huset orkade inte hålla uppe värmen så hela helgen har vi flyttat runt och trängt oss på nära och kära och till sist så åker även jag dit på magsjukan och kan inte jobba de sista dagarna. Känns så dumt, när man fått chansen.

Men nu har vi alla fyra haft magsjukan och mår alla mycket bättre så men lite hopp så blir julen bra ändå =)

Värmen i huset går till sig, sakta men säkert. Vi hjälper till med värmeljus.

Vi ska få åka till Umeå med söta Anton, vi ska få träffa någon öronkirurg.

Läkarna menar på att om öronen är för trånga för rör så är de för trånga för hörapparater med. Så vi ska eventuellt vidga hörselgångarna med operation.

Christine hoppar och studsar och längar efter julaftonen och födelsedagen, framför allt nu när julgranen står uppe och pepparkakshuset på plats.

Jul med små barn är så härligt =)

Eftersom att lilla fröken Christine fyller år på julaftonen så blir det lite stökigt med födelsedagskalas och så, så vi brukar köra på tredje advent. Lördag för dagiskompisar och söndag för släkt och vänner till familjen.

Vi har alltså haft fullt hus hela helgen, plus att jag var i väg på möhippa.

Men det är roligt, tråkigt bara att en del inte kunde komma på grund av sjukdom.

Jag ska få jobba lite extra från i morgon fram till julafton, ska bli hemskt skönt att få komma ut och röra lite på sig. Man är ju rastlös i själen. Men att börja före klockan fem på morgonen... man är bortskämd ändå!

Ikväll ska jag ha ljusparty hemma så nu bakas det kakor för fulla muggar.

Gud så länge sen jag bakade sist!

Jag sökte ett jobb igår som kändes så bra, vad jag hoppas på det.

Gjorde en massa ärenden också, kände mig jätteduktig. Lämnade igen syrgastuberna bland annat, det var ju så länge sen vi behövde använda dem nu. Hoppas bara att det inte blir något bakslag.

Anton ska få hörapparat, det var tal om att eventuellt göra en ny operation på Anton eftersom att hörselgångarna var för trånga för att sätta dit de här plaströren. De ville vidga hörselgångarna istället, men eftersom att han hade en rekation på narkosen så vågar de inte söva honom igen. För tydligen så är det en ganska lång operation. Så då ska han få hörapparat tills vidare.

Tänk om livet bara kunde rulla på ibland.

Vad jag hoppas att Anton snart kan få sin dagisplats. Ju tidigare han kommer in med de andra barnen desto bättre är det. När man prestenterar något annorlunda för små barn så rycker de ju bara på axlarna och så är det inte mer än så, större barn pekar och frågar och ännu äldre barn skräms av det annorlunda.

Jag vill få in min lilla pojke i dagisgruppen bland sina framtida skolkamrater för att undvika mobbing när de blir äldre. Också för Christines skull. Mina go pluttar.

Jag ska få lov att jobba lite extra i jul också, helt underbart. Det ska verkligen bli skönt att få komma hemifrån lite och bara vara jag. Och retas lite med arbetskamraterna så klart. =)

Det som jag upplever som jobbigast när man sitter med ett sjukt barn som min Anton det är myndigheterna.

Vad som än ska till så ska det krånglas fram och tillbaka med intyg från alla de håll. Några intyg kanske inte beskrev just vad den myndigheten ville ha, eller så kanske det ska kompleteras eller dubbelkollas från någon annan och så vidare. Självfallet så ska ju alltid handläggningstiderna överskridas med ett par månader så där bara för att.

Jag tycker att det känns så hemskt att behöva sitta och snäsa åt mina barn att de ska vara tysta för att jag sitter hela dagen med myndigheterna i telefon, när allt jag egentligen vill bara är att vara mamma.

Varför är det uppbyggt så dumt att man verkligen måste kämpa och slåss för att få de saker man egentligen har rätt till?

Självklara saker som behövs då barnen är funktionshindrade. Man blir alldeles matt.

Jag kan sköta mina barn med alla tider här och där och skjuts hit och dit och läkarbesök till höger och vänster men det är i slutänden myndigheterna, som är till för att hjälpa, som tar knäcken på en.

Vart är världen på väg?

Nu har Anton äntligen opererats! Han har fått PEG på magen, för sondmaten, och lyft vänster ögonlock. Egentligen så skulle det dit rör i öronen också, men hörselgångarna var för trånga.

En liten reaktion hade han väl haft på narkosen, men inget allvarligt som jag förstod det. Jag vill faktiskt inte riktigt skrämma upp mig själv med detaljerna heller så jag är nog lyckligast så här. =)

Men nu är han ju så fin, när han inte längre har sonden i ansiktet. Bara såren efter ögonlyftet läkts så kommer han ju att se ut som vilken unge som helst, fast snyggare då förstås. =)

Det är helt otroligt vad läkekonsten kan göra.

Anton hade ju fått en operationstid på måndag.

Vi åkte till Umeå med honom igår och skulle träffa lite specialister för hans missbildade högra arm, och kom hem igen idag. Igår när vi var halvvägs uppe till Umeå så ringde de ifrån sjukhuset och meddelade att operationen är uppskjuten till den 11 november. Detta på grund av att de som planerar ihop kalaset inte hade gjort riktigt. De hade bara bokat för PEG, sond på magen direkt, och inte för rören i öronen och heller inte för specialisten som ska komma från Uppsala för att lyfta hans ögonlock.

Vi hade verkligen laddat för måndag och isolerat oss för att inte bli förkylda och måsta skjuta upp av den anledningen.

Jag är så grymt besviken nu så jag finner inga ord.

Den här operationen tror jag kommer att ge honom så mycket, hjälpa hans utveckling rejält.

Så ska man dessutom nu då gå och oroa sig i ytterligare tre veckor.