Ikväll fick jag veta att min gamla vän Jill gått bort...

Vi har inte haft kontakt på många år eftersom att vi valt helt olika vägar i livet, men man reagerar ändå när någon som stått en nära går bort.

Jill och jag var ändå bästa vänner under en ganska lång tid, även om det var väldigt länge sen.

När jag tänker på Jill, då tänker jag på oss när vi var typ 16 år. För det var då vi umgicks som mest. Vi gjorde allt tillsammans, bodde grannar och var som två halvor av en. Hon var alltid glad, omtänksam och väldigt rolig. En vanlig tonåring som tyckte om att festa och ha kul. Hur ofta satt vi inte och hade dessa djupa tonårsdiskutioner om livet och flummade omkring när vi var övertrötta och bara skrattade åt allt.

På något sätt så växte vi ändå ifrån varandra, jag flyttade ihop med Patrik och hon var fortfarande ute i svängen medans jag skapade ett hem.

De sista åren hade vi ingen kontakt alls, hon träffade Christine två gånger och Anton inte alls...

Men under den här tiden så var vi ändå bästa vänner!

Jag kände inte Jill alls de här sista åren, men jag känner ändå sorg över att hon är borta. För att jag saknar det som vi hade förr.

Det är så tragiskt i sig självt att en människa ska gå bort redan vid 22 års ålder!

Älskade vän, jag glömmer dig aldrig!