Nu var det visst väldigt länge sen sist jag skrev här, men jag har inte bara legat på latsidan för det. Vi har ju som sagt planerat en hel del för sommaren här. Nu har hösten kommit och frågan är vad har vi lyckats åstadkomma?

Jo, vi gick ju ut i början av maj där starkt med häck-projektet. Det är klart och den har vuxit sig en skvätt redan nu faktiskt. Sedan så rev vi av första takhalvan och byggde upp ett nytt tak, men glömde luftspalten så vi fick riva och göra om. Det tog ett tag, andra takhalvan gick på en vecka. Fasaden gick också den i en rasande fart och fönsterbytet lejde vi bort. Nu ser det helt allvarligt ut som ett nytt hus, och som min svåger sa " Fattas bara annat när precis hela utsidan är nybytt".  Mer som är nytt är Antons assistansbolag och schemat för dem som jobbar med honom, bara till det bättre alltihop. Jag själv jobbar inte med Anton längre, jag har hittat mig något annat att roa mig med på dagarna tillsammans med andra vuxna människor.  =)

Jag vet att jag har lovat bilder på bygget och hade som grundplan att ständigt uppdatera här under sommaren, men som ni själva vet så gick det sådär...

Det kommer bilder, men jag själv är sämst i världen på att fota så allt ligger i Patriks iPhone som han tog med sig och drog nu för kvällen eftersom jag har serie-kväll ikväll. Mina tisdagskvällar är heliga!

Han skulle åka och sympatisera lite med vår handukstorksklättrande vän som bröt benet under sina bravader nyligen.

Stora fröken Christine går i skolan nu, i en förskoleklass tillsammans med ettorna. Herrejösses, det är verkligen bara att hålla i sig och försöka hänga med för här går det undan. Det känns ju fortfarande som om hon fortfarande skulle vara runt 1½, men det var visst ett tag sen. Hon fyller ju 6 nu i december, juleklappen min.

Anton har fått tre brudar istället för två och själv så är jag snart faster. Här händer det grejor hela tiden.

I januari kommer mitt första brorsbarn,  spännande.

På fredag händer det stora grejer, men det är hemligstämplat än så längre.

Här har jag gått nu i veckor och tyckt att allt är så jobbigt och ingenting någonsin fungerar, ens lite grann. Det har varit mycket motvind i den här familjen de sista åren! Och det verkar aldrig vilja ta slut.

Då är det viktigt att tänka på de saker som faktiskt finns att ändå vara tacksam för, fast allt känns bara bajs vissa dagar. Jag är ju evigt tacksam för att jag har Patrik och barnen!

Vad vore jag om inte jag hade min Patrik att stötta mig på? Denna underbara lilla man som alltid finns där, även om jag ibland har honom på extrapris så är det bara för den lilla stunden ibland.

Chrisinte, solstrålen i den härliga sexårstrotsen. Men vad gör de egentligen om hon surar lite ibland, det gör ju jag också! Hon är ju så underbar att lyssna på när hon kommer med sina lillgamla livsfilosofier!

Anton, galenpannan som fläckvis petar ut ögonen på en när han missar och bara vill klappa sin mamma på kinden eller leka lite. Charmigare unge finns inte på denna jord!

Jag är ung och jag är frisk, det tycker jag att jag ska vara tacksam över. Mina föräldrar och syskon, även dom vill man sälja på blocket vissa dagar, men ändå aldrig på riktigt!

Trots att mitt hus just nu ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig, både inne och ute så är det ändå mitt och jag vet hur fint det kommer vara om bara några månader, för att inte tala om ett par år!

Rannsaka dig själv ordentligt och upptäck hur otroligt många saker som finns att vara tacksam för, mitt framför näsan!

Då begraver vi min lilla farmor, tur att man inte är skrockfull.

Rogers födelsedag var i lördags, så vi var en sväng ut på graven och på väg dit så klämmer jag äntligen fram för Christine att min farmor gått bort.

Vi har inte sagt någonting till henne tidigare därför att hon blev så illa berörd när de lastade in farmor i ambulansen och vi ville inte att Christine skulle göra kopplingen mellan ambulansen och dödsfallet.

I bilen när vi nästan är framme så säger jag det till Christine som sitter snällt i baksätet och pladdrar på om sin farbror Roger som är en stjärna och ibland månen när han känner för det så säger jag till henne att han har fått sällskap där uppe.

Det tar en stund innan hon kommer på att fråga vem, när jag då talar om vem så säger den rara lilla tösen : "Men mamma, vi skulle ju få tillbaka henne!"

Hon kommer alltså ihåg ordagrant vad hon fick berättat för sig när ambulansen åkte, för då var inte läget så akut med farmor.  Ambulansförarna sa ju att de bara skulle låna hennes tant Klara ett tag och att hon sen skulle få komma hem igen.

Vi bestämde att barnen ska inte följa med på begravningen, och det tycker jag känns bra ändå. Christine var med på Rogers begravning i somras och jag tycker ändå att när man är liten så ska man inte behöva gå igenom såna här saker.

Jag vet att jag inte kommer kunna linda in mina barn i bubbelplast hela livet, men ett litet tag till så kan jag faktiskt det!

Vila i frid lilla farmor!

Nu börjar det äntligen, kriget mot huset som ska göras om totalt utvändigt!

I helgen så rev Patrik och bror hans halva taket, upptäckte att underarbetet där ska göras om totalt. Det låg varken papp eller läkt?!

I fredags fick jag hem matjorden till häcken, grävaren hämtar vi ikväll och planten kommer nästa vecka.

Ansökan hos kommunen om Antons utbyggnation hasar sig framåt och trafikverket som jag sökt bullerdämpande fönster hos verkar ha tappat bort min ansökan, ska ringa och jaga dem idag igen...

Nu när det händer så mycket här så kanske jag skulle ha tagit och lagt upp lite bilder? Om någon är intresserad och vill se ?

På torsdagkväll åker jag och Patrik upp till Gäddede igen, begraver lilla farmor på fredag. Känns lite vemodigt såklart, men det är skönt att begravningen kom så snart. När vi begravde Roger förra sommaren så tyckte jag personligen att det var hemskt jobbigt att vänta så länge från dödsfall till begravning. Här gick det fortare.

Barnen ska vara hos Patriks föräldrar, jag är så tacksam för att de ställer upp, trots att svärmor jobbar natt i helgen. Underbara människor.

Sommaren är snart här och Antons dagisflytt till Ljustorp verkar det inte bli så mycket med. Vi satte oss ner med rektorerna för båda förskolorna och kom tillsammans fram till att som det ser ut i nuläget så kommer Anton ändå inte att gå skolan i Ljustorp, och då blir det mest en onödig flytt som kan i värsta fall backa honom i utveckling.  Så vi ska försöka lösa problemet med skolskjuts istället.

Christine börjar som sagt i en förskola-etta i höst, stora tjejen!

Och till sist så önskar jag att ni alla håller tummarna för mig, ansökningsbeskedet till högskolan borde komma snart! Så spännande.

Nu var det ju så att vi satt här hemma länge och väl och velade och funderade:

"Ska vi åka upp till Gäddede i påsk som vi brukar, eller ska vi inte?"

Det kom sig till att vi bestämde oss i sista sekund så Anton fick stanna hemma på sin schemalagda korttidsvistelse.

Vi åkte upp på skärtorsdagen och mina föräldrar och yngsta bror skulle ansluta på långfredagen. Eftersom att vi flyttade därifrån för drygt 10 år sen så bor vi hos min farmor under de här vistelserna.

Pappa och mamma brukar bo i en av alla byggnaderna på gården, kallas gamm-stugan. Jag och Patrik och barnen har fått farmors vardagsrum eftersom att vi inte ryms ute hos de andra. Farmor köpte för några år sedan en bäddsoffa bara för att vi ska ha något att sova i när vi är där.

När vi kommer upp så berättar farmor att min mamma ligger i feber och att de kanske inte ska komma upp. Pappa och bror kommer ändå upp på fredagen och mamma stannar hemma i sjuksängen. Vi har en bra fredag där vi spenderar större delen av kvällen hos min faster som bor tätt intill. Bror, Patrik och jag spelar Ronny & Ragges pöka-spelet som pappa och farmor fann ganska underhållande att se på.

På lördag morgon så är farmor lite hängig och ringer distrikssköterskan som då ska komma och undersöka lilla farmor. Det kommer en ambulans, och efter undersökningen bestämmer de sig för att ta med farmor för att vätska upp henne då de anser att hon är uttorkad. I ambulansen under färd så brister stora kroppspulsådern och hon avlider hastigt i ett akutrum på Östersunds sjukhus.

Samtidigt hemma, så har mamma fått nog och sökt vård för att få antibiotika mot febern som hon nu haft i flera dagar. Hon blir då inlagd på Sundsvalls sjukhus i utredning som resulterar i diagnos sorkpest, hon får åka hem några dagar senare.

Måndag fyllde jag år och skulle ha stora släktkalaset, kändes sådär.

Tisdag åker vi till Hudiksvall där Anton ska sövas nästa dag för en gastroskopi-undersökning.

Onsdag morgon kommer narkospersonalen och pratar med oss inför ingreppet. De talar om olika sövningstekniker och vill inte gärna göra den som skulle passa bäst i sammanhanget för att riskerna är för stora. Det talas om respirator som eftervård i värsta fall. Men ingreppet går bra och vi får åka hem senare samma dag.

Nu skulle jag verkligen uppskatta lite medvind.

Nu sitter jag här i min ensamhet och filiderar litegrann.

Till hösten ska Christine börja skolan! Ja, det är ett år tidigt, hon är bara fem (fyller sex i december). Men eftersom att Ljustorp inte är så stort har man bestämt att förskoleverksamheten ( ser faster så korrekt jag är! ;) ska förflyttas upp i skolhuset vilket resulterar i att skolverksamheten då förlorar en del utrymme. Alltså ska det till hösten bli en F1a, alltså Förskole-etta. Christne ska tillsammans med de andra TRE 05'orna... ruggigt stor klass det där, dela klassrum med förstaklassarna och blir ju då involverad i skolan. De har redan börjat med en mjukstart att de går upp en dag i veckan och hälsar på så att de ska lära känna fröken ordentligt.

Anton, som enligt mig kom bara igår, fyller tre år i augusti.

Jag förstår inte hur detta kan komma sig då det känns som bara förra månaden jag flyttade från Gäddede ( Det blir 10 år sedan i sommar!), och gick ur skolan för en vecka sedan som det känns. Vad hände? Vart tog all denna tid vägen?

Ni äldre erfarna visa människor, kommer det alltid gå så här fort eller stannar det av någonstans så man hinner i kapp?

Eller sitter jag snart och undrar varför det är så tomt och tyst hemma då barnen flyttat hemifrån?

Å andra sidan så kan jag knappt bärga mig tills barnen blir stora så jag får se vad det blir för slags människor av dem. Vad kommer de jobba med, hur kommer de tänka kring saker och ting. Hur kommer de att behandla andra människor?

Jo men nu var det ju en gång så här att lille gossen Sandblom skulle in på Sundsvalls sjukhus och operera sitt lilla öga där.

Dagen före skulle han läggas in och genomgå en utvärdering och ett EEG.

Vi kommer in klockan 14.00 som doktorn önskat på onsdagen.

Klockan 16.00 uppmärksammar personalen att vi sitter ensamma på rummet i godan ro. Dokton kommer och börjar trassla på med EEG kablarna, det blev 16 eller 18, jag kommer inte ihåg, i huvudet på liten Anton.

Klockan 16.30 dyker farmor upp som ska sitta barnvakt på sjukhuset kvällen till ära för att vi har ett föräldramöte att kila vidare till. Pitstop hos morfar och morbror som ska passa fröken Christine, hon ska ju få sova över dessutom!

Vidare i rally-V70´n till Ljustorp på föräldramötet och tillbaka ner till sjukhuset igen, för den som inte vet så har vi 35km enkel resa dit.

När vi kommer tillbaka så är klockan närmare 20.00, då så är sköterskorna på gång och kommer på att nu du lille Anton så ska vi ta prover! Jaha? Men utvärderingen här ska han ju vara sovandes, men okej. Vi strular på vidare och pojken har inte en chans att komma sig till ro.

Vid halv elva snåret rullar vi föräldrar hem för att sova då sjukhuset bara kunde erbjuda sängplats åt en förälder. Så vi överger vår stackars son i hans egen nattassistents händer och äter lite maxmiddag på vägen hem.

Upp klockan sex på torsdag morgon, ner till sjukhuset igen, det är ju stora operationsdagen, och löser av nattassistenten. Vi går ner till den plats vi fått brev om att vi ska befinna oss på 07.30.  Klockan 07.35 kommer det en sjuksköterska med stora pekfingret i högsta hugg och vi åker på årets utskällning för att vi har ingenting på den här platsen att göra! Nähä?! Vart fan ska vi vara då svarar den upprörda mamman. Jo, men då ska ju barnavdelningens personal ta hand om oss inför operationen och leda oss bort till rätt operationssal.  Jaha, men så bra då att vi blivit informerade om detta...

Vi stormar då tillbaka upp på avdelningen och ifrågasätter detta, då kommer personalen där uppe på att de ska förbereda sonen för operationen.  Klockan är nu 07.45, 08.00 ska Anton ligga på operationsbordet!

Klockan är 08.00 innan han fått de mediciner han ska ha inför ingreppet.

Nervös som de flesta andra föräldrar inför en sövning av barnen så kokar det inom en, sköterskan ringer till narkos och de ska ringa tillbaka när de anser att medicinerna hunnit verka så pass att det går att köra igång. Anton somnar snällt i pappas famn, och klockan går. Äntligen kommer sköterskan och förklarar att nu har de ringt, men vi ska inte på operation. Vi ska på ögonmottagningen. Jaha?! Okej, vi traskar snällt med orkar inte bråka mer idag. Klockan är nu 08.30.  Pajaståget anländer till ögonmottagningen där personalen går i taket, men snälla någon, det här är en mottagning. Inte opererar vi här heller. En sköterska från ögon ansluter sig och leder oss bort till operationssalen. Här är både jag och Patrik helt övertygade om att pojken kommer dö! Ingenting har ju fungerat so far. Men då möts vi av den narkosläkare som hade hand om Anton när han fick sin PEG. Underbar människa!

Klockan 09.00 avlägsnar vi oss Patrik och jag från salen och överlämnar vår son till denna otroliga narkosläkare.

Min kära mamma informerar om att ingreppet är beräknat till 45 minuter.

Klockan 11.00 ringer de och meddelar om att det är klart.

Jag tog ett riktigt långt samtal med barnavdelningens läkare på eftermiddagen det kan jag lova! 60-90 minuter satt jag och spydde galla!

Men operationen gick superbra och han är fin som aldrig förr!

Ikväll fick jag veta att min gamla vän Jill gått bort...

Vi har inte haft kontakt på många år eftersom att vi valt helt olika vägar i livet, men man reagerar ändå när någon som stått en nära går bort.

Jill och jag var ändå bästa vänner under en ganska lång tid, även om det var väldigt länge sen.

När jag tänker på Jill, då tänker jag på oss när vi var typ 16 år. För det var då vi umgicks som mest. Vi gjorde allt tillsammans, bodde grannar och var som två halvor av en. Hon var alltid glad, omtänksam och väldigt rolig. En vanlig tonåring som tyckte om att festa och ha kul. Hur ofta satt vi inte och hade dessa djupa tonårsdiskutioner om livet och flummade omkring när vi var övertrötta och bara skrattade åt allt.

På något sätt så växte vi ändå ifrån varandra, jag flyttade ihop med Patrik och hon var fortfarande ute i svängen medans jag skapade ett hem.

De sista åren hade vi ingen kontakt alls, hon träffade Christine två gånger och Anton inte alls...

Men under den här tiden så var vi ändå bästa vänner!

Jag kände inte Jill alls de här sista åren, men jag känner ändå sorg över att hon är borta. För att jag saknar det som vi hade förr.

Det är så tragiskt i sig självt att en människa ska gå bort redan vid 22 års ålder!

Älskade vän, jag glömmer dig aldrig!