Då begraver vi min lilla farmor, tur att man inte är skrockfull.

Rogers födelsedag var i lördags, så vi var en sväng ut på graven och på väg dit så klämmer jag äntligen fram för Christine att min farmor gått bort.

Vi har inte sagt någonting till henne tidigare därför att hon blev så illa berörd när de lastade in farmor i ambulansen och vi ville inte att Christine skulle göra kopplingen mellan ambulansen och dödsfallet.

I bilen när vi nästan är framme så säger jag det till Christine som sitter snällt i baksätet och pladdrar på om sin farbror Roger som är en stjärna och ibland månen när han känner för det så säger jag till henne att han har fått sällskap där uppe.

Det tar en stund innan hon kommer på att fråga vem, när jag då talar om vem så säger den rara lilla tösen : "Men mamma, vi skulle ju få tillbaka henne!"

Hon kommer alltså ihåg ordagrant vad hon fick berättat för sig när ambulansen åkte, för då var inte läget så akut med farmor.  Ambulansförarna sa ju att de bara skulle låna hennes tant Klara ett tag och att hon sen skulle få komma hem igen.

Vi bestämde att barnen ska inte följa med på begravningen, och det tycker jag känns bra ändå. Christine var med på Rogers begravning i somras och jag tycker ändå att när man är liten så ska man inte behöva gå igenom såna här saker.

Jag vet att jag inte kommer kunna linda in mina barn i bubbelplast hela livet, men ett litet tag till så kan jag faktiskt det!

Vila i frid lilla farmor!