När jag skjutsade Christine på dagis i morse så hittade jag inte min telefon.

Så viktig är inte telefonen för mig, det är viktigare att passa tiden på dagis så jag åkte utan.

När dottern väl är lämnad så blev jag ståendes och prata med en annan mamma som jag umgås en hel del med, hon bjöd hem mig på kaffe och visade upp sin bröllopsklänning (hon gifter sig på nyårsafton).

En och en halv timme senare kommer jag hem och har då massor av missade samtal och sms.

Min kära lilla man har då trott att jag har kört av vägen eller krockat, så han hade ringt till min bästa vän, mina föräldrar, dagis och i stort sett alla han kunde komma på.

Jag fick då ringa och stoppa min pappa som var på väg hem till mig för att se om jag var hemma.

Aldrig någonsin har så många ringt till mig på så kort tid som den enda gång jag glömde telefonen hemma.

Är inte livet ironiskt så säg.