Skotern är framtagen, årets första snö kom ju här i veckan på kanske 2 dm på en gång. Vi får väl hålla tummarna för att den är för att stanna.

Anton och jag låg inne en vecka drygt här, han började kräkas blod och galla på korttids. Jag blir så upprörd på att alltid måsta skälla och bråka för att pojkstackaren ska få rätt hjälp! Ska jag som är utbildad lastbilschaufför behöva tala om för läkare och sjuksköterskor hur de ska göra sitt jobb? Det tycker i alla fall jag persolingen är skamligt. Nåt så fruktansvärt också!!

Han ska i alla fall utredas för glutenallergi nu.

Huset står kvar, osålt. Vette fan vad vi ska hitta på här. Det blir så jobbigt att bo någonstans och hela tiden tänka att ja, men vi ska ju flytta snart. Men när fan är "snart"?

Nu först har ekonomin kraschat här hemma, vi är ju lite efter...

Just nu så är det inte mycket som känns att gå speciellt bra, men som tur är så ordnar det sig alltid i slutändan.

Jag har ju ändå min underbara lilla familj. Vad skulle jag ta mig till utan dem?