Det som jag upplever som jobbigast när man sitter med ett sjukt barn som min Anton det är myndigheterna.

Vad som än ska till så ska det krånglas fram och tillbaka med intyg från alla de håll. Några intyg kanske inte beskrev just vad den myndigheten ville ha, eller så kanske det ska kompleteras eller dubbelkollas från någon annan och så vidare. Självfallet så ska ju alltid handläggningstiderna överskridas med ett par månader så där bara för att.

Jag tycker att det känns så hemskt att behöva sitta och snäsa åt mina barn att de ska vara tysta för att jag sitter hela dagen med myndigheterna i telefon, när allt jag egentligen vill bara är att vara mamma.

Varför är det uppbyggt så dumt att man verkligen måste kämpa och slåss för att få de saker man egentligen har rätt till?

Självklara saker som behövs då barnen är funktionshindrade. Man blir alldeles matt.

Jag kan sköta mina barn med alla tider här och där och skjuts hit och dit och läkarbesök till höger och vänster men det är i slutänden myndigheterna, som är till för att hjälpa, som tar knäcken på en.

Vart är världen på väg?