Idag så begravde vi Roger, Patriks bror.

När vi stod utanför kapellet och väntade på att få gå in och sätta oss så tog jag mig friheten att studera församlingen.  Alla de människor som var där idag var de som älskade Roger som mest, undrar om han visste hur många det är som anser sig älska honom så högt?

Kanske en och en, men vet han hur många vi blir tillsammans?

Och jag är helt övertygad om att han är saknad av så många fler än de som närvarade idag, vi var så gott som bara familjen. "Bara" på ca 50 personer.

Alla vänner, hur otaliga är inte de?

Alicia lilla älskade vännen, om du läser det här så vill jag att du ska veta hur fruktansvärt högt älskad din pappa är av alla som lärt känna honom på riktigt.

Och till alla er som inte hann lära känna honom så måste jag bara beklaga, ni missade någon verkligt speciell.

Att en människa kan vara så fruktansvärt osjälviskt och omtänksam som han var, jag kan inte komma ihåg ett enda tillfälle av egoism från hans sida... någonsin.

Det jag kan komma ihåg är den Roger som brukade bo hos oss förr om åren, han som frivilligt tog hand om barnen på morgonen för att jag och Patrik skulle få kunna sova en liten stund extra. Bara så där för att han kände för det, alla ni småbarnsföräldrar vet hur värdefullt det är!

Jag kan komma ihåg hur stolt han kunde vara över att få förtroendet att passa barnen och hans glädje över att bara få vara med.

Man kan många gånger när man han nattgäster önska att de ska åka hem någon gång så att allt kan bli som vanligt, hur mycket man än tycker om dessa nattgäster så är det faktiskt skönt när de åker hem igen. Jag har aldrig någonsin haft den känslan när Roger varit här. Han har hört hemma här så pass att jag brukade kalla honom för en del av inredningen.

Christine var med på begravningen idag, hon var väldigt duktig. Men hon tyckte nog att det var lite läskigt med kistan, för hon ville inte lägga sina blommor och teckningar på den själv. Hon skrev ett brev "Vi älskar farbror Roger mycket, och vi saknar farbror Roger ännu mer. Vinka till mig från din stjärna ibland."

Så jag vill återigen be om ursäkt för att jag är så dålig på att visa och berätta hur mycket jag älskar er alla. Även er jag inte pratar så ofta med. Tack för att ni finns för ni är mer speciella än ni har en aning om.

Jag ställer mig själv frågan, kommer jag någonsin att acceptera att han faktiskt är borta? Hittills har jag i alla fall inte gjort det...

Patrik och grabbarna åkte till Norge igår för att fiska ett par dagar.

Barnen går på dagis och jag själv är fortfarande sjukskriven, veckan ut.

Till helgen åker vi till Bollnäs på årsträffen för Cornelia de Lange, Antons syndrom. Det ska bli så spännande, det blir första gången som vi träffar andra med samma sjukdom. Lite skrämmande ska jag också erkänna att det är.

Det okända är ju alltid lite läskigt.

Men så lugnt och skönt det är hemma. Att ha hela huset bara för sig själv och inte behöva bry som att vara social eller torka någon liten rumpa.

Inga hungriga barn eller så.

Det är bara jag och katten nu, den har fortfarande inte gått hem till sig. Måste kanske ge den ett namn snart, jag kan väl inte kalla den "katten" hur länge som helst? Fast i och för sig så kan jag fortfarande omnämna mina barn som "barnet". "Patrik, tar du barnet?" Ha ha, vi är knäppisar. Men vi har roligt och trivs så bra tillsammans.

Jag hoppas att Patrik får vila upp sig nu de här dagarna han är borta. Det ligger nog mer vikt på de axlarna än vad han vill erkänna för sig själv ens en gång. Tjurskalle. Ingen kan rädda hela världen lilla gubben.

Jag var på hypnos förra veckan, för stressen. Jag tänkte att när inte medicinsk vård hjälper särskilt mot just stress så varför inte. Man kan ju i varje fall prova något alternativ.  Och jag tycker faktiskt att det hjälpte. Svårt att förklara hur, och ni är säkert många som bara anser det som dravel. Det kan gärna vara dravel för min del med, men det har hjälpt mig.

Jag vet inte när jag senast kände mig så här lugn! Jag är inte alls lika aggresiv som förut, inte enligt egen mening i alla fall.

Mina föräldrar håller på att flytta. De ska byta hus här om en vecka drygt, och de går då igenom sina saker så som man gör i en flytt. Detta innebär att de kommer hitsläpandes med alla de saker jag övergav för 10 år sedan då jag flyttade hemifrån, gudars så nostalgisk man kan bli.

Så å ena sidan är jag fortfarande 15 år, på andra sidan så sitter jag här med min pojke som jag har så dåligt samvete över för att jag inte sköter all hans träning och sjukgymnastik så som man ska. Inte ens hörapparaten som han nyss fick har vi tränat in! Och så försöker vi hjälpas åt allesammans och stötta varandra nu i Rogers bortgång. Vi träffade prästen uppe hos svärföräldrarna i morse och berättade lite om honom för prästen och förberedde begravningen helt enkelt. Ganska jobbigt.

Jag är sjukskriven från jobbet i 14 dagar för utmattning. Läkaren sa att försäkringskassan inte skulle godta en längre period utan att krångla.

Det är en katt som har bestämt sig för att bo här hos oss, den kom för ca 4 dagar sedan och vägrar gå hem till sig, trots att den inte får vara i huset. Christine är överlycklig!

Nu sitter jag här med kallnande middag och väntar på att Patrik och Christine ska komma hem från hans föräldrar så vi kan äta.

Hur räcker man till? Kan ingen vara snäll och berätta? Hur gör man?!

I dag var vi på Rogers bisättning, vi fick se honom för sista gången.

Det var så hemskt obehagligt, han såg ut som om han skulle öppna ögonen när som helst. Jag inbillade mig att han gjorde små rörelser hela tiden, andades in eller rörde aningen på läppen eller liknande. Allt detta bara för att jag inte vill inse att han är borta på riktigt.

Varför ska det vara så svårt Carina att förstå att han inte finns mera?!

Ja, säg det du. Jag har ingen aning.

Förmodligen så kommer vi alla att fortsätta prata som om han fortfarande finns hos oss, det har vi i alla fall gjort hittills.

Man har i alla fall insett att livet är kort, och att man ska sätta ordentligt värde på människor medans dom finns kvar. Det är så ironiskt för precis så här har jag gått och sagt så länge nu om våra äldre...

Eller som mina bröder säger, man vet ju aldrig, i morgon kan man ju vakna upp och vara död!

Christine hade i alla fall ritat teckning och skrivit brev till farbror Roger, "Jag saknar dig och jag älskar dig" som vi kopierade och la i kistan. Kopiorna ska jag sätta in i hennes pärm. Underbara unge.

Anton stackarn fick följa med på eländet, hans ordinarie dagisfröknar hade semester allihopa samtidigt... begåvat!

Förlåt för att jag säger det så sällan, men du är så värdefull för mig!

Nu sitter vi här i soffan som två idioter, Patrik och jag, tittar på varann och säger typ att "Oj, vad mycket klockan är. Nu måste vi verkligen gå och sova snart." Så sitter vi kvar, ids inte resa på oss. Vi sitter och småkäbblar som om vi varit gifta i 100 år eller hållit någon humorshow i radio. Tonen här hemma är väldigt rå men hjärtlig.

Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med detta, men under alla omständigheter så tycker jag att man ska uppskatta vardagen och småsakerna mer. För det är faktiskt de sakerna som faktiskt är ens liv.

Om du åker på semester en vecka per år eller nåt, så är det just det. En vecka av femtiotvå möjliga. Jag vet inte, men jag är hellre lycklig i femtioen än en.

Nu svamlar jag en massa, men jag tänker inte sudda för det =P

En sak har jag i alla fall bestämt och det är att jag ska gå på jakt efter en igelkott, jag ska döpa den till Tord. Först tänkte jag köpa en, men kom på att det är ju roligare om man kan hitta en själv och "tämja" den alldeles själv. Igelkottar kan man ju för fan (på ren svenska) inte köpa som tamdjur!

röv//Patrik

Roger obducerades idag, de kom inte fram till någon exakt dödsorsak. Det krävs lite provsvar och sådant och det tar ju sina veckor på labbet.

Men nu får vi i alla fall begrava honom, men har du hört på fan. Det är så jävla sjukt att du måste köa för att begravas!

I morgon ska vi ha krismöte på sjukhuset för att prata om vad som hänt och få ställa våra frågor till sjukhuspersonalen.

Det känns gruvsamt måste jag erkänna, för jag personligen klandrar bland annat sjukhuset för vad som hänt. Jag tycker att de tog dålig hand om honom och de problem han sökte hjälp för.

Jag är bara så ledsen för att han inte lät oss anhöriga hjälpa honom istället, men jag är övertygad om att han visste hur mycket han betyder för oss fortfarande.

Över en kopp kaffe tillsammans med svärmor idag så kom jag till insikt med vilket lass det är hon drar. Hur många är det egentligen som behöver begrava sitt eget barn?!

Nu får det fan i mig räcka med elände för familjen Sandblom! Hör du det?!

Haha, jag som egentligen bara tänkte skriva en rad för skrivandets skull och så blev det en halv bok. Inte riktigt meningen, men det är ett bra sätt att rensa huvudet på det här tycker jag. Om någon läser eller inte är inte så viktigt för mig.

Varför tar man alltid för givet att ens närstående vet vad de betyder för dig?

Varför ska det vara så jävla svårt att säga det till dem.

Varför är det så svårt att säga "Tack för att du finns, du är värdefull för mig"?

Jag hoppas att ni alla vet hur viktiga personer ni är, och jag är så ledsen för att jag aldrig säger det till er, men utan er så vore jag ingenting.

Det är så många människor som betyder så fruktansvärt mycket för mig, men bara ett fåtal av er vet om det. Jag är så ledsen för det.

Framför allt just nu så är det speciellt Roger jag tänker på, hoppas att du visste om hur mycket du betydde för mig och min familj. Vi kommer alltid att leva med ett tomrum som ingen någonsin kommer kunna fylla ens litegrann. Men som jag sa till Christine häromdagen så kommer du alltid att finns med i oss alla, i våra minnen och hjärtan.  Älskade idiot.

19780507-20100622

Min älskade svåger.

Jag vill så gärna beskriva honom på ett vackert sätt här och nu, men jag finner inga ord.

Han var under många år inneboende hos mig och Patrik under tiden som han kämpade mot sitt missbruk. Han var så stark!

Jag har alltid sett honom som svag för hans återfall och misstag, men jag har aldrig riktigt tänkt på hur stark han varit under all den tid han har stått emot.

Det är så svårt att försöka förstå att han aldrig mer kommer att vara här, sova på soffan, leka med barnen eller fiska med Patrik. Han kommer aldrig mer att klippa våran gräsmatta eller köpa radiostyrda leksaker tillsammans med Patrik.

Jag kommer ihåg hur jag alltid brukade säga att Roger var inte en gäst här, inte ens ett husdjur, han var en del av inredningen. Och att det var så mycket roligare att gå och handla med Roger än med Patrik då både jag och Roger tyckte att det var roligt med billigt krimskrams, medan Patrik köpte det han skulle ha och var färdig sedan.

Jag tänker på Rogers dotter Alicia som han älskade över allt annat i hela världen. Vad gjorde han inte för denna flickas skull?

Hon älskade att följa med honom hit hem till oss, och vi älskade att ha dem här.

Roger trivdes så bra här, och med att göra egentligen ingenting. Bara vara med.

Jag kan inte förstå att det är sant att han är borta.

Jag har sagt till Christine att han är en stjärna på himlen nu, men på kvällarna så är det ju så ljust nu så vi kan ju inte titta!

Den underbara ungen kommer och tröstar mig och Patrik när vi gråter och är ledsna.

Hade vi på minsta sätt kunnat hjälpa honom...

Älskade Roger, du är mer saknad än du någonsin skulle kunna förstå.

Förlåt för att jag aldrig talade om för dig hur värdefull du är för oss!

De enda gångerna som man faktiskt har någonting vettigt och intressant att skriva om här, då har man inte tid!

Jag har fått jobb, en sex månaders provanställning åt ComHem via Manpower.

Börjar utbildningen den 19'de april.

Anton ska börja på dagis, vi ska dit på ytterligare ett möte på måndag. I Tallnäs ska han få gå, och vi ska även försöka flytta närmare ditåt.

Så mäklaren kom och hälsade på mig och fotade idag, vi ska sälja!

I morgon ska vi på banken och begära lånelöfte för att kunna flytta till Sörberge. Vi har ett intressant objekt på gång, men banken är ju så klart avgörande.

Tv 4, lokala, var och besökte min enkla boning här under aftonsidan. Fenomenet Anton är ju så intressant! ;)

De sänder redan i morgon, och jag som ännu inte skrivit papper med Manpower...

Vi for till fjälls över påsk, till min gamla hembyggd Håkafot, Gäddede.

Och oj, vilken träningsvärk jag hade efter en helgs intensiv skoter. Man skäms ju verkligen, men det blir ju som inte på långa vägar lika mycket skoter nu om åren som det blev förr. Men hon går fortfarande som en klocka gamla ET'n min. =)

Prinsessan Christine har kommit i en underbar fas av "testa gränserna till bristningsgränsen". Samtidigt så är hon ju så charmig att man kan vara så galen på henne att man tror att hela huvudet ska explodera, men man kan omöjligt vara arg mer än 5 minuter i sträck.

Jag sa åt henne tidigare idag att nu måste jag faktiskt få vara ifred i 5 minuter!

Då kom hon efter en liten stund och frågade :

"Mamma, har jag lämnat dig ifred i fem minuter nu?"

Och så smälter man. Jag vet inte vem som är mest defekt av oss två om det är hon eller jag. ;)

Jag försökte under gårdagen att sälja min älskade man på blocket via facebook, hur nu det kan tänkas gå ihop?! Men jag hade inga seriösare spekulanter. Och det kanske är lika bra det. För trots att han inte är riktigt klok i huvudet och luktar lite konstigt ibland så älskar jag honom faktiskt väldigt mycket.

Livet skulle bli så ensamt och hemskt tråkigt utan honom.

Summan av kardemumman är väl att man egentligen ska skatta sig lycklig över vad man har. Det finns så många människor i världen som inte vet hur bra de har det. Att vara tacksam är det stora läxan vi försöker lära Christine i nuläget, och det är nog något vi alla måste påminna oss om ibland.