Nu var det länge sedan som jag skrev, det har varit lite fullt upp här nu ett tag.

Vi var och åkte med Cinderella när det var som isigast och jävligt på Östersjön. Men vi kom iväg och hade en lyckad kväll med många rosa pantern och lyspinnar. =)

Anton har haft lunginflammation och legat en vecka på sjukhuset, och så ska jag ha möte med rektorn på dagis i morgon om Antons dagisplats.

Barnen har nyligen fått en liten kusin, prematur. Så nu är jag läromästaren på ämnet Sundsvalls sjukhus prematuravdelning, jag lär upp min kära svägerska. =)

Det blir nog bra det.

Jag ska få gå på arbetsintevju på fredag, det ska bli så roligt.

Det är ju inte så vanligt att man får komma så långt, även om det bara blir en intervju och inget mer så har man ändå kommit långt tycker jag. De flesta arbetsgivare idag meddelar ju inte ens när någon annan fått tjänsten. Man söker och skickar en CV sedan hör man aldrig något mer.

Öronopertionen gick jättebra för Anton.

Han har nu fått ett silikonrör i höger öra, det vänstra var för trångt.

Det gjordes ett större hörseltest på honom när han låg i narkos, men det ska analyseras och svaret kommer om några veckor.

Väglaget var suveränt den här gången, så både resan upp och hem gick hur bra som helst. Ibland så visar det sig att saker visst kan flyta på väldans smidigt!

Det jär blir mest imponerad på gällande Umeås sjukhus är väntetiderna.

De är så korta! Både tiden man sitter i väntrummen och när man blir kallad dit och allt möjligt. Det är så effektivt. Annat kan man säga om Sundsvalls sjukhus!

Vi har bytt ut en person i Antons nattassistans, det känns elakt. Man har väldigt dåligt samvete, men man måste ju ha personal som fungerar.

Det är jobbigt att vara chef!

I morgon bär det alltså av till Umeå igen, vi kan ju hoppas på lite bättre väder den här gången. Det är ju samma kyla och snöblåst men än så länge, mig veteligen i alla fall, ingen klass 2 varning utfärdad.

På onsdag ska han få sina rör i öronen för att dränera bort vätskan. Förhoppningsvis i alla fall, jag hoppas att hans förkylning inte ställer till det inför narkosen. Vore lite trist att åka så långt i onödan.

Helgen var hård i alla fall, för den som undrar.

Sex vuxna människor och ingen av oss kunde uppföra sig, jag ska aldrig mer dricka starkt... med dem!

Ha ha, nej men vi hade roligt också.

Jag hade i alla fall en gammal själ visade det sig, den äldste i sällskapet hade den yngsta själen.

Ja, ni förstår ju vilken kväll det var. Herrejösses.

Antons knappbyte (Byte från en lite större PEG, sond, på magen till en knapp, som är avsevärt mindre och smidigare), var inbokat som en operation. Ingen förstod någonting, men bytet skedde i alla fall i operationssalen. Utan både narkos och lugnande, för att det är inte nödvändigt för dessa ingrepp.

Det gick bra i alla fall och Anton mår bra.

I framtiden så är det i alla fall jag och Patrik som kommer att byta ut den här knappen när den är sliten och går sönder och så.

Nästa vecka så är det ju öronoperation i Umeå i alla fall, och det blir ju en riktig operation med narkos och hela paketet. Jag är i alla fall lite nervös inför det i och med att Anton reagerade på narkosen vid hans första operation. Inte allvarligt, men ändock en operation. De fick ju lov att väcka upp honom tidigare än vad de hade tänkt sig.

Christine leker dagligen nu med sina två bästa vänner, grabbar båda två ;)

Det börjas tidigt ser du pappa Patrik, och värre blir det med åldern!

Jag är så tacksam för gossarnas mammor, så underbara människor.

Utan dom så vore livet alltför tungt, det är för mig omöjligt att beskriva i ord vad dessa två människor betyder för mig.

Efter att ha jobbar många nätter själva den här veckan och är våldsamt förkylda hela familjen så är både Patrik och jag trötta och slutkörda i botten. Vi ska åka finlandsbåt första helgen i mars, utan barnen och det ska bli så skönt. Fast vi kommer ju att missa hela resan eftersom att vi troligtvis kommer sova bort hela kalaset. Men det gör ingenting för det behövs det med. =)

Att man har så goda vänner, bekanta och familj är vad som gör livet värt att leva.

Jag har två underbara vänner som jag vet att jag kan lita på i vått och torrt.

En underbar äkta man och så störtsköna ungar.

Så även om livet ibland känns tungt och jobbigt så räcker det bra med att Christine kommer och stryker en över kinden som hon så ofta gör.

Det är roligt att skriva här när man ser att folk tycker att det är roligt att läsa.

Hur mycket motgångar som man än kan tänkas möta under en livstid så är det de här småa sakerna som gör att man struntar i problemen och bara njuter vidare av livet ändå!

Idag så har vi haft kanonväder, vi har varit hela dagen i slalombacken med gott sällskap och lärt fröken Christine att åka slalomskidor. Det var en del byten mellan pjäxor och skor innan vi fick upp henne på skidorna, men sedan var det åka av.

Fin middag på restaurang inne i stan med underbara vänner. Barnen var superduktiga. God mat och trevlig kväll.

Vi gjorde ett litet kvällsbesök hos en familj som står oss nära när deras nya diskmaskin börjar brinna ur programverket bara så där!

Kör inte maskinen på natten!

Med lite tur så har vi snart också en skoter att åka på! =)  Det har varit efterlängtat.

Anton byter på torsdag ut sin PEG till en knapp, det var på tal att han skulle få den en bit in i tarmen istället för direkt in i magsäcken för att minimera kräkningarna. Det skulle ju vara kanon!

Onsdag 24/2 så är det operation i Umeå, det gick undan där minsann!

Då ska han få göra ett större hörseltest under narkos, punktera trumhinnorna för att dränera bort vätskan och sedan så få sina rör.

Jag hoppas på att den här operationen även ska ge honom en skjuts på balansen. Men det är en detalj som återstår att se. Det positiva är i alla fall att läkarna inte trör att han har någon hörselnedsättning förutom själva vätskan då.

Med en så bra dag som jag har haft idag så kan man bara skatta sig lycklig över att man har så underbara människor runtomkring sig. Både vänner och familj.

Det är ändå dom som gör bra dagar till bra dagar, i alla fall för min del.

Vi var till Umeå med Anton mitt i snöstormen som varnades om regionalt.

Men det gick bra, vi åkte tidigare på dagen än vi tänkt från början just för att undvika snön, och det gjorde vi också. Var bara de sista 3-4 milen som var jobbiga att köra i.

Öronspecialisterna som vi träffade pratade om att punktera trumhinnorna för att dränera bort vätskan som han har innanför och sätta in rören samtidigt.

De ringde redan igår och gav oss en tid i slutet av månaden!

Folk får säga vad de vill, men det ÄR skillnad på sjukhus och sjukhus!

Vi hade möte på dagis i morse också. Anton ska ju få börja snart.

Rektorn ska annonsera och så ska det rekryteras och sedan utbildas, så om ungefär två månader gissar de på att allt ska vara klart.

Han ska ju få en egen resurs, som hjälper honom med alla de saker jag gör hemma.

Vi hade myskväll med Christine här i söndags också, lyxade till det med chips och dip med en filt i soffan och film på teven. Tände även hela stora ljusstaken.  Så nu vill hon göra så varje dag. =) Sötögat mammas.

Vad intensivt livet är ibland.

Det är lite lustigt det där, att för det mesta så sitter man bara och har tråkigt och önskar sig något att göra och sedan smäller det bara till och allt man vill ha är en lugn liten stund alldeles för sig själv att bara finnas till på.

Nu till veckan så ska jag ha ljusparty, Anton ska träffa kirurgen och åka till Umeå och så skulle tidningen komma och göra en uppföljning på förra årets artikel om Anton.

Förra helgen målade vi om hemma, det kom hit en kompispar och satte den där berömda foten i rumpan på en som behövs som vanligt, underbara människor, så både köket och vardagsrummet är nu i toppskick.

Christinen har varit på fyra års kontroll under veckan, herregud så hon växer!

Jag tycker inte att det var länge sedan jag själv var fyra år, ibland så vill man bara vrida tillbaka klockan. Samtidigt så är jag så fruktansvärt nyfiken på hur hon kommer att bli som vuxen. Vilket yrkesval hon gör och vilka värderingar hon kommer att ha. Det ska bli så spännande att se sin skapelse i full blom! =)

Själv så har jag fortfarande ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv.

Anton ska få börja gå på dagis snart och då måste jag klara mig själv.

Jag har funderat så många gånger om och om på att studera, jag vill jättegärna göra det men jag vet ju inte till vad.

Jag kan lika gärna läsa inredning som till brandman, jag tycker att allt är intressant. Det är ju så svårt!

Jag avundas verkligen de människor som vet vad de vill göra med sina liv. För mig så är alla dörrar öppna, jag vill se och prova allt.  En riktig vimsmaja!