Patrik och grabbarna åkte till Norge igår för att fiska ett par dagar.

Barnen går på dagis och jag själv är fortfarande sjukskriven, veckan ut.

Till helgen åker vi till Bollnäs på årsträffen för Cornelia de Lange, Antons syndrom. Det ska bli så spännande, det blir första gången som vi träffar andra med samma sjukdom. Lite skrämmande ska jag också erkänna att det är.

Det okända är ju alltid lite läskigt.

Men så lugnt och skönt det är hemma. Att ha hela huset bara för sig själv och inte behöva bry som att vara social eller torka någon liten rumpa.

Inga hungriga barn eller så.

Det är bara jag och katten nu, den har fortfarande inte gått hem till sig. Måste kanske ge den ett namn snart, jag kan väl inte kalla den "katten" hur länge som helst? Fast i och för sig så kan jag fortfarande omnämna mina barn som "barnet". "Patrik, tar du barnet?" Ha ha, vi är knäppisar. Men vi har roligt och trivs så bra tillsammans.

Jag hoppas att Patrik får vila upp sig nu de här dagarna han är borta. Det ligger nog mer vikt på de axlarna än vad han vill erkänna för sig själv ens en gång. Tjurskalle. Ingen kan rädda hela världen lilla gubben.

Jag var på hypnos förra veckan, för stressen. Jag tänkte att när inte medicinsk vård hjälper särskilt mot just stress så varför inte. Man kan ju i varje fall prova något alternativ.  Och jag tycker faktiskt att det hjälpte. Svårt att förklara hur, och ni är säkert många som bara anser det som dravel. Det kan gärna vara dravel för min del med, men det har hjälpt mig.

Jag vet inte när jag senast kände mig så här lugn! Jag är inte alls lika aggresiv som förut, inte enligt egen mening i alla fall.