Idag så begravde vi Roger, Patriks bror.

När vi stod utanför kapellet och väntade på att få gå in och sätta oss så tog jag mig friheten att studera församlingen.  Alla de människor som var där idag var de som älskade Roger som mest, undrar om han visste hur många det är som anser sig älska honom så högt?

Kanske en och en, men vet han hur många vi blir tillsammans?

Och jag är helt övertygad om att han är saknad av så många fler än de som närvarade idag, vi var så gott som bara familjen. "Bara" på ca 50 personer.

Alla vänner, hur otaliga är inte de?

Alicia lilla älskade vännen, om du läser det här så vill jag att du ska veta hur fruktansvärt högt älskad din pappa är av alla som lärt känna honom på riktigt.

Och till alla er som inte hann lära känna honom så måste jag bara beklaga, ni missade någon verkligt speciell.

Att en människa kan vara så fruktansvärt osjälviskt och omtänksam som han var, jag kan inte komma ihåg ett enda tillfälle av egoism från hans sida... någonsin.

Det jag kan komma ihåg är den Roger som brukade bo hos oss förr om åren, han som frivilligt tog hand om barnen på morgonen för att jag och Patrik skulle få kunna sova en liten stund extra. Bara så där för att han kände för det, alla ni småbarnsföräldrar vet hur värdefullt det är!

Jag kan komma ihåg hur stolt han kunde vara över att få förtroendet att passa barnen och hans glädje över att bara få vara med.

Man kan många gånger när man han nattgäster önska att de ska åka hem någon gång så att allt kan bli som vanligt, hur mycket man än tycker om dessa nattgäster så är det faktiskt skönt när de åker hem igen. Jag har aldrig någonsin haft den känslan när Roger varit här. Han har hört hemma här så pass att jag brukade kalla honom för en del av inredningen.

Christine var med på begravningen idag, hon var väldigt duktig. Men hon tyckte nog att det var lite läskigt med kistan, för hon ville inte lägga sina blommor och teckningar på den själv. Hon skrev ett brev "Vi älskar farbror Roger mycket, och vi saknar farbror Roger ännu mer. Vinka till mig från din stjärna ibland."

Så jag vill återigen be om ursäkt för att jag är så dålig på att visa och berätta hur mycket jag älskar er alla. Även er jag inte pratar så ofta med. Tack för att ni finns för ni är mer speciella än ni har en aning om.

Jag ställer mig själv frågan, kommer jag någonsin att acceptera att han faktiskt är borta? Hittills har jag i alla fall inte gjort det...

Patrik och grabbarna åkte till Norge igår för att fiska ett par dagar.

Barnen går på dagis och jag själv är fortfarande sjukskriven, veckan ut.

Till helgen åker vi till Bollnäs på årsträffen för Cornelia de Lange, Antons syndrom. Det ska bli så spännande, det blir första gången som vi träffar andra med samma sjukdom. Lite skrämmande ska jag också erkänna att det är.

Det okända är ju alltid lite läskigt.

Men så lugnt och skönt det är hemma. Att ha hela huset bara för sig själv och inte behöva bry som att vara social eller torka någon liten rumpa.

Inga hungriga barn eller så.

Det är bara jag och katten nu, den har fortfarande inte gått hem till sig. Måste kanske ge den ett namn snart, jag kan väl inte kalla den "katten" hur länge som helst? Fast i och för sig så kan jag fortfarande omnämna mina barn som "barnet". "Patrik, tar du barnet?" Ha ha, vi är knäppisar. Men vi har roligt och trivs så bra tillsammans.

Jag hoppas att Patrik får vila upp sig nu de här dagarna han är borta. Det ligger nog mer vikt på de axlarna än vad han vill erkänna för sig själv ens en gång. Tjurskalle. Ingen kan rädda hela världen lilla gubben.

Jag var på hypnos förra veckan, för stressen. Jag tänkte att när inte medicinsk vård hjälper särskilt mot just stress så varför inte. Man kan ju i varje fall prova något alternativ.  Och jag tycker faktiskt att det hjälpte. Svårt att förklara hur, och ni är säkert många som bara anser det som dravel. Det kan gärna vara dravel för min del med, men det har hjälpt mig.

Jag vet inte när jag senast kände mig så här lugn! Jag är inte alls lika aggresiv som förut, inte enligt egen mening i alla fall.

Mina föräldrar håller på att flytta. De ska byta hus här om en vecka drygt, och de går då igenom sina saker så som man gör i en flytt. Detta innebär att de kommer hitsläpandes med alla de saker jag övergav för 10 år sedan då jag flyttade hemifrån, gudars så nostalgisk man kan bli.

Så å ena sidan är jag fortfarande 15 år, på andra sidan så sitter jag här med min pojke som jag har så dåligt samvete över för att jag inte sköter all hans träning och sjukgymnastik så som man ska. Inte ens hörapparaten som han nyss fick har vi tränat in! Och så försöker vi hjälpas åt allesammans och stötta varandra nu i Rogers bortgång. Vi träffade prästen uppe hos svärföräldrarna i morse och berättade lite om honom för prästen och förberedde begravningen helt enkelt. Ganska jobbigt.

Jag är sjukskriven från jobbet i 14 dagar för utmattning. Läkaren sa att försäkringskassan inte skulle godta en längre period utan att krångla.

Det är en katt som har bestämt sig för att bo här hos oss, den kom för ca 4 dagar sedan och vägrar gå hem till sig, trots att den inte får vara i huset. Christine är överlycklig!

Nu sitter jag här med kallnande middag och väntar på att Patrik och Christine ska komma hem från hans föräldrar så vi kan äta.

Hur räcker man till? Kan ingen vara snäll och berätta? Hur gör man?!

I dag var vi på Rogers bisättning, vi fick se honom för sista gången.

Det var så hemskt obehagligt, han såg ut som om han skulle öppna ögonen när som helst. Jag inbillade mig att han gjorde små rörelser hela tiden, andades in eller rörde aningen på läppen eller liknande. Allt detta bara för att jag inte vill inse att han är borta på riktigt.

Varför ska det vara så svårt Carina att förstå att han inte finns mera?!

Ja, säg det du. Jag har ingen aning.

Förmodligen så kommer vi alla att fortsätta prata som om han fortfarande finns hos oss, det har vi i alla fall gjort hittills.

Man har i alla fall insett att livet är kort, och att man ska sätta ordentligt värde på människor medans dom finns kvar. Det är så ironiskt för precis så här har jag gått och sagt så länge nu om våra äldre...

Eller som mina bröder säger, man vet ju aldrig, i morgon kan man ju vakna upp och vara död!

Christine hade i alla fall ritat teckning och skrivit brev till farbror Roger, "Jag saknar dig och jag älskar dig" som vi kopierade och la i kistan. Kopiorna ska jag sätta in i hennes pärm. Underbara unge.

Anton stackarn fick följa med på eländet, hans ordinarie dagisfröknar hade semester allihopa samtidigt... begåvat!

Förlåt för att jag säger det så sällan, men du är så värdefull för mig!