I dag var vi på Rogers bisättning, vi fick se honom för sista gången.

Det var så hemskt obehagligt, han såg ut som om han skulle öppna ögonen när som helst. Jag inbillade mig att han gjorde små rörelser hela tiden, andades in eller rörde aningen på läppen eller liknande. Allt detta bara för att jag inte vill inse att han är borta på riktigt.

Varför ska det vara så svårt Carina att förstå att han inte finns mera?!

Ja, säg det du. Jag har ingen aning.

Förmodligen så kommer vi alla att fortsätta prata som om han fortfarande finns hos oss, det har vi i alla fall gjort hittills.

Man har i alla fall insett att livet är kort, och att man ska sätta ordentligt värde på människor medans dom finns kvar. Det är så ironiskt för precis så här har jag gått och sagt så länge nu om våra äldre...

Eller som mina bröder säger, man vet ju aldrig, i morgon kan man ju vakna upp och vara död!

Christine hade i alla fall ritat teckning och skrivit brev till farbror Roger, "Jag saknar dig och jag älskar dig" som vi kopierade och la i kistan. Kopiorna ska jag sätta in i hennes pärm. Underbara unge.

Anton stackarn fick följa med på eländet, hans ordinarie dagisfröknar hade semester allihopa samtidigt... begåvat!

Förlåt för att jag säger det så sällan, men du är så värdefull för mig!