Idag så begravde vi Roger, Patriks bror.

När vi stod utanför kapellet och väntade på att få gå in och sätta oss så tog jag mig friheten att studera församlingen.  Alla de människor som var där idag var de som älskade Roger som mest, undrar om han visste hur många det är som anser sig älska honom så högt?

Kanske en och en, men vet han hur många vi blir tillsammans?

Och jag är helt övertygad om att han är saknad av så många fler än de som närvarade idag, vi var så gott som bara familjen. "Bara" på ca 50 personer.

Alla vänner, hur otaliga är inte de?

Alicia lilla älskade vännen, om du läser det här så vill jag att du ska veta hur fruktansvärt högt älskad din pappa är av alla som lärt känna honom på riktigt.

Och till alla er som inte hann lära känna honom så måste jag bara beklaga, ni missade någon verkligt speciell.

Att en människa kan vara så fruktansvärt osjälviskt och omtänksam som han var, jag kan inte komma ihåg ett enda tillfälle av egoism från hans sida... någonsin.

Det jag kan komma ihåg är den Roger som brukade bo hos oss förr om åren, han som frivilligt tog hand om barnen på morgonen för att jag och Patrik skulle få kunna sova en liten stund extra. Bara så där för att han kände för det, alla ni småbarnsföräldrar vet hur värdefullt det är!

Jag kan komma ihåg hur stolt han kunde vara över att få förtroendet att passa barnen och hans glädje över att bara få vara med.

Man kan många gånger när man han nattgäster önska att de ska åka hem någon gång så att allt kan bli som vanligt, hur mycket man än tycker om dessa nattgäster så är det faktiskt skönt när de åker hem igen. Jag har aldrig någonsin haft den känslan när Roger varit här. Han har hört hemma här så pass att jag brukade kalla honom för en del av inredningen.

Christine var med på begravningen idag, hon var väldigt duktig. Men hon tyckte nog att det var lite läskigt med kistan, för hon ville inte lägga sina blommor och teckningar på den själv. Hon skrev ett brev "Vi älskar farbror Roger mycket, och vi saknar farbror Roger ännu mer. Vinka till mig från din stjärna ibland."

Så jag vill återigen be om ursäkt för att jag är så dålig på att visa och berätta hur mycket jag älskar er alla. Även er jag inte pratar så ofta med. Tack för att ni finns för ni är mer speciella än ni har en aning om.

Jag ställer mig själv frågan, kommer jag någonsin att acceptera att han faktiskt är borta? Hittills har jag i alla fall inte gjort det...