Nu sitter vi här i soffan som två idioter, Patrik och jag, tittar på varann och säger typ att "Oj, vad mycket klockan är. Nu måste vi verkligen gå och sova snart." Så sitter vi kvar, ids inte resa på oss. Vi sitter och småkäbblar som om vi varit gifta i 100 år eller hållit någon humorshow i radio. Tonen här hemma är väldigt rå men hjärtlig.

Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med detta, men under alla omständigheter så tycker jag att man ska uppskatta vardagen och småsakerna mer. För det är faktiskt de sakerna som faktiskt är ens liv.

Om du åker på semester en vecka per år eller nåt, så är det just det. En vecka av femtiotvå möjliga. Jag vet inte, men jag är hellre lycklig i femtioen än en.

Nu svamlar jag en massa, men jag tänker inte sudda för det =P

En sak har jag i alla fall bestämt och det är att jag ska gå på jakt efter en igelkott, jag ska döpa den till Tord. Först tänkte jag köpa en, men kom på att det är ju roligare om man kan hitta en själv och "tämja" den alldeles själv. Igelkottar kan man ju för fan (på ren svenska) inte köpa som tamdjur!

röv//Patrik

Roger obducerades idag, de kom inte fram till någon exakt dödsorsak. Det krävs lite provsvar och sådant och det tar ju sina veckor på labbet.

Men nu får vi i alla fall begrava honom, men har du hört på fan. Det är så jävla sjukt att du måste köa för att begravas!

I morgon ska vi ha krismöte på sjukhuset för att prata om vad som hänt och få ställa våra frågor till sjukhuspersonalen.

Det känns gruvsamt måste jag erkänna, för jag personligen klandrar bland annat sjukhuset för vad som hänt. Jag tycker att de tog dålig hand om honom och de problem han sökte hjälp för.

Jag är bara så ledsen för att han inte lät oss anhöriga hjälpa honom istället, men jag är övertygad om att han visste hur mycket han betyder för oss fortfarande.

Över en kopp kaffe tillsammans med svärmor idag så kom jag till insikt med vilket lass det är hon drar. Hur många är det egentligen som behöver begrava sitt eget barn?!

Nu får det fan i mig räcka med elände för familjen Sandblom! Hör du det?!

Haha, jag som egentligen bara tänkte skriva en rad för skrivandets skull och så blev det en halv bok. Inte riktigt meningen, men det är ett bra sätt att rensa huvudet på det här tycker jag. Om någon läser eller inte är inte så viktigt för mig.

Varför tar man alltid för givet att ens närstående vet vad de betyder för dig?

Varför ska det vara så jävla svårt att säga det till dem.

Varför är det så svårt att säga "Tack för att du finns, du är värdefull för mig"?

Jag hoppas att ni alla vet hur viktiga personer ni är, och jag är så ledsen för att jag aldrig säger det till er, men utan er så vore jag ingenting.

Det är så många människor som betyder så fruktansvärt mycket för mig, men bara ett fåtal av er vet om det. Jag är så ledsen för det.

Framför allt just nu så är det speciellt Roger jag tänker på, hoppas att du visste om hur mycket du betydde för mig och min familj. Vi kommer alltid att leva med ett tomrum som ingen någonsin kommer kunna fylla ens litegrann. Men som jag sa till Christine häromdagen så kommer du alltid att finns med i oss alla, i våra minnen och hjärtan.  Älskade idiot.

19780507-20100622

Min älskade svåger.

Jag vill så gärna beskriva honom på ett vackert sätt här och nu, men jag finner inga ord.

Han var under många år inneboende hos mig och Patrik under tiden som han kämpade mot sitt missbruk. Han var så stark!

Jag har alltid sett honom som svag för hans återfall och misstag, men jag har aldrig riktigt tänkt på hur stark han varit under all den tid han har stått emot.

Det är så svårt att försöka förstå att han aldrig mer kommer att vara här, sova på soffan, leka med barnen eller fiska med Patrik. Han kommer aldrig mer att klippa våran gräsmatta eller köpa radiostyrda leksaker tillsammans med Patrik.

Jag kommer ihåg hur jag alltid brukade säga att Roger var inte en gäst här, inte ens ett husdjur, han var en del av inredningen. Och att det var så mycket roligare att gå och handla med Roger än med Patrik då både jag och Roger tyckte att det var roligt med billigt krimskrams, medan Patrik köpte det han skulle ha och var färdig sedan.

Jag tänker på Rogers dotter Alicia som han älskade över allt annat i hela världen. Vad gjorde han inte för denna flickas skull?

Hon älskade att följa med honom hit hem till oss, och vi älskade att ha dem här.

Roger trivdes så bra här, och med att göra egentligen ingenting. Bara vara med.

Jag kan inte förstå att det är sant att han är borta.

Jag har sagt till Christine att han är en stjärna på himlen nu, men på kvällarna så är det ju så ljust nu så vi kan ju inte titta!

Den underbara ungen kommer och tröstar mig och Patrik när vi gråter och är ledsna.

Hade vi på minsta sätt kunnat hjälpa honom...

Älskade Roger, du är mer saknad än du någonsin skulle kunna förstå.

Förlåt för att jag aldrig talade om för dig hur värdefull du är för oss!