Nu sitter vi här i soffan som två idioter, Patrik och jag, tittar på varann och säger typ att "Oj, vad mycket klockan är. Nu måste vi verkligen gå och sova snart." Så sitter vi kvar, ids inte resa på oss. Vi sitter och småkäbblar som om vi varit gifta i 100 år eller hållit någon humorshow i radio. Tonen här hemma är väldigt rå men hjärtlig.

Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med detta, men under alla omständigheter så tycker jag att man ska uppskatta vardagen och småsakerna mer. För det är faktiskt de sakerna som faktiskt är ens liv.

Om du åker på semester en vecka per år eller nåt, så är det just det. En vecka av femtiotvå möjliga. Jag vet inte, men jag är hellre lycklig i femtioen än en.

Nu svamlar jag en massa, men jag tänker inte sudda för det =P

En sak har jag i alla fall bestämt och det är att jag ska gå på jakt efter en igelkott, jag ska döpa den till Tord. Först tänkte jag köpa en, men kom på att det är ju roligare om man kan hitta en själv och "tämja" den alldeles själv. Igelkottar kan man ju för fan (på ren svenska) inte köpa som tamdjur!

röv//Patrik

Roger obducerades idag, de kom inte fram till någon exakt dödsorsak. Det krävs lite provsvar och sådant och det tar ju sina veckor på labbet.

Men nu får vi i alla fall begrava honom, men har du hört på fan. Det är så jävla sjukt att du måste köa för att begravas!

I morgon ska vi ha krismöte på sjukhuset för att prata om vad som hänt och få ställa våra frågor till sjukhuspersonalen.

Det känns gruvsamt måste jag erkänna, för jag personligen klandrar bland annat sjukhuset för vad som hänt. Jag tycker att de tog dålig hand om honom och de problem han sökte hjälp för.

Jag är bara så ledsen för att han inte lät oss anhöriga hjälpa honom istället, men jag är övertygad om att han visste hur mycket han betyder för oss fortfarande.

Över en kopp kaffe tillsammans med svärmor idag så kom jag till insikt med vilket lass det är hon drar. Hur många är det egentligen som behöver begrava sitt eget barn?!

Nu får det fan i mig räcka med elände för familjen Sandblom! Hör du det?!

Haha, jag som egentligen bara tänkte skriva en rad för skrivandets skull och så blev det en halv bok. Inte riktigt meningen, men det är ett bra sätt att rensa huvudet på det här tycker jag. Om någon läser eller inte är inte så viktigt för mig.