I vanliga fall så har jag ju en speciell sak att skriva om när jag skriver något, men idag så skriver jag bara för att jag vill det.

Jag tror inte att jag har berättat om mina tatueringar, min första gjorde jag för en herrans massa år sedan (2004), men det har på senare tid uppkommit några flera. Precis innan Roger gick bort så gjorde jag och Patrik likadana tatueringar med barnens namn, han har sin på underarmen  och min sitter mitt emellan skulderbladen. Men tatueraren hade fått en sändning med dåliga nålar, så vi fick åka tillbaka och fylla i tatueringarna igen. Då passade jag på att lägga till en stjärna vid min, eftersom att jag talat om för Christine att Roger är en stjärna på himlen och med tanke på hur mån han alltid var om barnen så kändes det så rätt att sätta en stjärna där bara för Roger. Och nu kan ju Christine se på "Roger-stjärnan" oavsett om det är dag eller natt om hon vill.  Jag har också gjort en tro, hopp och kärlek på höften vid samma tillfälle som stjärnan.

Men nu tror jag att det får räcka, det är inte fint med för många tatueringar, anser då jag i alla fall.

Alla sörjer vi ju på olika sätt, jag vill lära Christine att alltid minnas Roger för den han var. Den knasiga lekfarbrorn. =) Den man verkligen älskar, den glömmer man aldrig. Så fungerar i alla fall min värld.

Jag är bara så glad att de mina är friska och mår bra.

För även om Anton är sjuk, så är han inte döende eller hur man ska uttrycka sig.

Han är frisk, men har handikapp.  Han har svårigheter, men hans hjärta och lungor fungerar bra. Ja, jag trasslar till det men jag hoppas du förstår hur jag menar.