Vi var ut till minneslunden idag där Roger är spridd. Christine har haft så mycket tankar och funderingar nu ett tag så vi bestämde oss för att åka dit och visa henne. Det var otroligt vackert och harmoniskt där. Jag förstår inte att man kan känna ett sådant lugn på en kyrkogård, det är faktiskt en plats med bara döda människor man har runt omkring sig!  Vi åkte dit med Patriks mamma och syster, alla vi enades om att här vill vi också ha våran sista vila när det är våran tur. Hur jag nu ska få mina föräldrar att förstå och acceptera att jag ska kremeras...

Tanken slog mig också att jag även sörjer Anton på sätt och vis, för hur mycket jag än älskar den otroliga lilla pojke jag har fått, så sörjer jag ändå det friska barn som jag förväntade mig. Jag känner ett sting av sorg när jag träffar jämngamla barn som kan göra så otroligt mycket mer än vad han kan.

Jag tycker att det är fruktansvärt orättvist när man ser personer som har flertalet friska barn och som inte tar hand om dem ordentligt. Varför kunde inte min pojke ha fått vara frisk?

Jag älskar båda mina barn till bristningsgränsen, men varför fick inte Anton vara lika kärnfrisk som Christine?

Just nu så känner jag mig så otroligt olycksdrabbad. Anton är sjuk, Roger är död, jag vantrivs på jobbet, huset verkar stört omöjligt att sälja och ekonomin verkar gå åt helvete för min sjukskrivnings skull.

Å andra sidan, va fan gnäller jag i?

Jag har två underbara barn, jag har ett jobb, jag fick nöjet att faktiskt lära känna Roger, jag har en stor famlij och massor av vänner, ett vackert hem och so what om jag inte kan köpa allt jag pekar på? Jag ligger långt ifrån svältgränsen.