Vi var ut till minneslunden idag där Roger är spridd. Christine har haft så mycket tankar och funderingar nu ett tag så vi bestämde oss för att åka dit och visa henne. Det var otroligt vackert och harmoniskt där. Jag förstår inte att man kan känna ett sådant lugn på en kyrkogård, det är faktiskt en plats med bara döda människor man har runt omkring sig!  Vi åkte dit med Patriks mamma och syster, alla vi enades om att här vill vi också ha våran sista vila när det är våran tur. Hur jag nu ska få mina föräldrar att förstå och acceptera att jag ska kremeras...

Tanken slog mig också att jag även sörjer Anton på sätt och vis, för hur mycket jag än älskar den otroliga lilla pojke jag har fått, så sörjer jag ändå det friska barn som jag förväntade mig. Jag känner ett sting av sorg när jag träffar jämngamla barn som kan göra så otroligt mycket mer än vad han kan.

Jag tycker att det är fruktansvärt orättvist när man ser personer som har flertalet friska barn och som inte tar hand om dem ordentligt. Varför kunde inte min pojke ha fått vara frisk?

Jag älskar båda mina barn till bristningsgränsen, men varför fick inte Anton vara lika kärnfrisk som Christine?

Just nu så känner jag mig så otroligt olycksdrabbad. Anton är sjuk, Roger är död, jag vantrivs på jobbet, huset verkar stört omöjligt att sälja och ekonomin verkar gå åt helvete för min sjukskrivnings skull.

Å andra sidan, va fan gnäller jag i?

Jag har två underbara barn, jag har ett jobb, jag fick nöjet att faktiskt lära känna Roger, jag har en stor famlij och massor av vänner, ett vackert hem och so what om jag inte kan köpa allt jag pekar på? Jag ligger långt ifrån svältgränsen.

I vanliga fall så har jag ju en speciell sak att skriva om när jag skriver något, men idag så skriver jag bara för att jag vill det.

Jag tror inte att jag har berättat om mina tatueringar, min första gjorde jag för en herrans massa år sedan (2004), men det har på senare tid uppkommit några flera. Precis innan Roger gick bort så gjorde jag och Patrik likadana tatueringar med barnens namn, han har sin på underarmen  och min sitter mitt emellan skulderbladen. Men tatueraren hade fått en sändning med dåliga nålar, så vi fick åka tillbaka och fylla i tatueringarna igen. Då passade jag på att lägga till en stjärna vid min, eftersom att jag talat om för Christine att Roger är en stjärna på himlen och med tanke på hur mån han alltid var om barnen så kändes det så rätt att sätta en stjärna där bara för Roger. Och nu kan ju Christine se på "Roger-stjärnan" oavsett om det är dag eller natt om hon vill.  Jag har också gjort en tro, hopp och kärlek på höften vid samma tillfälle som stjärnan.

Men nu tror jag att det får räcka, det är inte fint med för många tatueringar, anser då jag i alla fall.

Alla sörjer vi ju på olika sätt, jag vill lära Christine att alltid minnas Roger för den han var. Den knasiga lekfarbrorn. =) Den man verkligen älskar, den glömmer man aldrig. Så fungerar i alla fall min värld.

Jag är bara så glad att de mina är friska och mår bra.

För även om Anton är sjuk, så är han inte döende eller hur man ska uttrycka sig.

Han är frisk, men har handikapp.  Han har svårigheter, men hans hjärta och lungor fungerar bra. Ja, jag trasslar till det men jag hoppas du förstår hur jag menar.

Som bekant så heter Antons syndrom Cornelia de Lange (för den som är intresserad så finns med information på socialstyrelsen.se/ovanliga diagnoser)

I Sverige så finns det en förening för de personer som har har syndromet/anknytning till det och den här föreningen brukar mötas en gång per år och mest bara ses och diskutera. I år så åkte jag dit med min familj, det här var vårat första möte.

Jag vet inte vart jag ska börja, oj så mycket vi lärde oss och kände igen på de andra barnen.  Vi fick även en hel del "fördomar" utraderade. Jag och Patrik hade trott att de som var mest sjuka var de som hade mer dysmeli (missbildningar på händer och armar), men så är det verkligen inte. Det var så otroligt roligt att få möta alla dessa barn och ungdomar som kom till träffen. Vi var totalt sex familjer på årets träff, det finns fler i föreningen men de hade för långt att åka och andra förhinder. Anton var yngst och av dem som var där så var det en 18-åring som var äldst.

18-åringen var så cool! Han hade dysmeli på båda armarna och kunde använda dem nåt fruktansvärt, gudars så imponerad jag vart!

Det roligaste var nästan att se att precis alla de här barnen/ungdomarna var så

full i fan, glimten i ögat hela tiden och fullt ös!

Jag är så full av hopp och förväntan nu så jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Vi fick även en massa myndighetstips som var väldigt nyttiga.

Personligen så skulle jag gärna se fler träffar per år!

Vi tog med oss Christine på Järvzoo nu när vi ändå var så nära. Såg på björnar och vargar och de nordiska djuren. Älgar, renar och myskoxar.

Fast det hon kom ihåg bäst var fällarna vi var och tittade på i deras utställningsrum, de döda djuren var inge roliga att de var döda som hon sa.

Skönt att vara hemma igen, vi bjöd över svärföräldrarna på middag och bestämde oss för att åka och hälsa på Patriks farmor här i slutet på månaden.

Ska försöka samla resterande av klanen Sandblom och åka fullskaligt.

Vi har nog alla lärt oss mer av vikten att hålla ihop ytterligare efter det som hänt här under sommaren...