Ha ha, jadu. Vart är vägen på värld?

Jag är ju som sagt nybliven arbetslös, pratade med min A-kassa idag, de vill ha uppgifter från 2008... jag förstår inte riktigt meningen med detta, jag kommer ju inte ens ihåg vad jag gjorde 2008.

Medan jag sitter och ringer runt till halva världen för att fixa dessa papper till höger och vänster så dyker unge herr Anton på tidningen som någon slarvig mamma lämnat efter sig. Det ser ju för festligt ut, tidningen i sig är ju lika stor som pojken.

Christine försöker smygmörda sin mamma med sin anakondalek, superkramas.

Och så alla dessa dumma människor som finns i vår värld, jag är så trött på dessa människor som tror att hela världen cirkulerar kring bara och endast dem själva. Det tragiska är att det finns alldeles för många av den här sortens personer. Persoligen så vet jag mycket väl att jag bara är en liten älgskit i den stora vilda skogen, och jag är faktiskt nöjd med det.

Man kan inte vara annat med min familj.

Vi har ju de underbara såglinen Anton och Christine som är så charmiga att det räcker och blir över. Anton som leker skata och attackerar halsband och allt som blänker,  han charmar hela världen.

Christine som tacklas med "värstingen" Rickard och ger sin morbror Chris sparken! Och som har kommit på att också hjärtat kan gråta när man är ledsen. Hur underbar som helst, har 5-åringar en sådan känsla för sympati? Eller är det bara min?

Och så Patrik, min Patrik. Denna trogna lilla själ jag lever med. Han går och sliter och släpar på jobbet, jag brukar tacka hans kollegor för att de sköter honom så bra på jobbet. Ha ha, förlåt, de här interna skämten är ju så jobbiga när man inte är insatt.

Men vem utom Patrik kan spräcka alla mina bubblor till fantastiska idéer? Jag kommer på så briljanta saker att det inte går att beskriva, så kommer Patrik med sin jättehammare till verklighet och bara förstör mina bubblor hänsynslöst.

Nu ligger jag här på golvet, nedbrottad med en Christine sittandes på ryggen ( tro det eller ej, men ungen väger ju som en elefant!) och en Anton som ligger bredvid och kärleksfullt sparkar på sin mamma. När jag ringer mayday-samtal till Patrik så nonchalerar han min nödsituation och säger att han ska ringa upp senare... dessa karlar.

Anton fick inte längre läsa sin tidning, jag tror han fått nog för han försökte äta upp den. Kanske det stod någon god nyhet i den? Haha, så dåligt.

Jag försöker skaka av mig barnet men får en armbåge i skulderbladet till svar, en väldigt vass armbåge ska understrykas.

Vad ska jag ta mig till? Övermannad och övergiven med dessa två vilddjur ända tills Patrik slutar jobbet klockan 16. Många timmar kvar tills dess.

Sending out an SOS