Helt ärligt så brydde jag mig inte ett dugg om valet, förrän en vecka innan det var dags. Då kom min bästa vän inrusande genom dörren och var i helt upplösningstillstånd. Eftersom att jag inte brytt mig så har jag heller inte läst på eller följt med i debatterna, men hon kommer alltså hit och berättar om att Moderaterna vill göra om sjukvården så att den blir mer amerikansk. De privata försäkringarna ska gå in och täcka kostnaderna för sjukhusvistelsen. Men eftersom att Anton föddes sjuk så är det inget försäkringsbolag som vill ta i stackaren med tång ens en gång.

Om vi tar något så ordinärt som en vanlig förlossning ska komma att kosta på ett ungefär 78 tusen kronor!

Tänk er då själva vad en kanske två veckors inneliggande med dropp och vård för lunginflammation kommer att kosta... detta evenemang brukar vi roa oss med att upprepa 3-4 gånger per vintersäsong.

Hur ska min stackars pojke lyckas behålla livhanken?

Den medicinska utrustning vi har hemma och använder dagligen uppskattar vi till ett värde av 250-300 tusen kronor. Det är lånad utrustning av sjukhusets ASIH-grupp. Avancerad Sjukvård I Hemmet.

Ni hör ju själva hur det låter.

Det ända jag har att säga är att förbannad vare du som röstade blått, förbannad vare du Reinfeldt och alla andra jävla idioter som aldrig sett en sjuk människa. Tack ska ni ha, hoppas ni är nöjda med er själva för ni har precis dödat min son!

Från att i torsdags springa som en tok och inte ens hinna tänka någonting alls så har gårdagen och dagen varit så fruktansvärt lugna att jag klättrar på väggarna snart, vad ska man göra för att få tiden att gå?

Nu sitter jag och drömmer om det nya huset, har inte ens varit på visningen än, men både jag och Patrik har mentalt flyttat in redan.

Christine är snorig och hängig, inte alls så jättepigg. Men vägrar in i det sista att erkänna att hon är sjuk! Hon ber om hostmedicin och säger sig sedan vara kanonfrisk, ja säger jag, men man måste ändå ha en vilodag efter att man har blivit frisk. 10 minuter senare, nu har jag vilat mamma. Kan vi åka på drakborgen nu? Den stora funderingen i mitt liv är ju vart barnens all energi kommer ifrån? Jag skulle kunna ge hur mycket som helst för bara hälften, för hjärtat på en annan skulle väl inte orka mer. Ha ha.

Mysigt i alla fall att bara vara hemma och få rå om familjen, men det ska erkännas att jag är bra rastlös.

"Så jag tar farväl och stora tårar rullar på min kind..."

Ja, jag antar iskallt att ni kan resten, eftersom att det är lag på det!

La ut husvagnen och huset på blocket härom kvällen. Hade inga större förhoppningar på någon av dem, men jävlar du så fort det gick!

Husvagnen tog inte ens ett dygn, i och för sig så ringde köparen sen och sa att hela taket var murket och förstört. Inte så kul, men vi visste inte om detta. Han fick tillbaka en del av pengarna så ordnade det sig.

På huset så har folk ringt och mailat så jag blir alldeles brydd, vi som försökt sälja huset så länge och inte en enda spekulant. Nu har jag fullt upp att hålla isär dem! Hade två visningar bara i går. Och fler på gång.

Jag förstår inte vad all denna aktivitet kommer ifrån. Men det är fruktansvärt roligt, man fylls av hopp. Vi vill ju inte flytta egentligen, men gud så mycket enklare livet vore med en annan typ av hus.

Samtidigt så fick vi lite ångest både jag och Patrik när den första visningen bokades "Oj, vart ska vi ta vägen, vart ska vi bo?!"

Jag har bokat in oss på en husvisning i Sörberge om två veckor ungefär. Det kan ju vara drömkåken.

Fast jag gruvar mig lite för själva flytten, man samlar ju på sig så fruktansvärt mycket skräp! Lär ju få åka med mer prylar på tippen än i själva flyttlasset. Men så skönt ändå med en nystart som en flytt ändå alltid är.

En lottovinst på det här så! ;)

Tro't eller ej!

Men nu är det faktiskt så att det för en gångs skull, på väldigt länge är familjen Sandbloms tur att ha lite tur i livet.

Jag har fått ett nytt jobb (på 75%) som assistent åt Anton. Det är inget jag vill pyssla med i långa loppet, men det är helt okej att pyssla med tills jag hittar något annat.  Nu tänker ni säkert så här "Jaha, men du är ju mamma och bestämmer själv vem som ska jobba med pojken." Svar ja, men. Vi har haft en process med försäkringskassan länge om hur många dagtimmar Anton ska få ha assistans, och har precis fått beslutet om ca 29 timmar i veckan. Dom tar jag själv så länge, när jag hittar något annat så anställer vi någon. Men jag har ändå de 15 timmarna i veckan för mig själv när barnen är på dagis. Så underbart med egentid.

Vi håller på att pröva in Anton på en ny sondvälling som han ska ha lättare att få behålla och alltså kräkas mindre. Jag tror verkligen på den här vällingen, vi började introducera den igår så vi får väl se. Men jag tror och hoppas verkligen på denna.

Christines flytt till nytt dagis har gått så glänsande galant, och varje dag när jag hämtar henne så får jag höra hur duktig hon är och hur bra hon trivs. Och det syns verkligen på ungen att det är sant.

Vi ska anställa ytterligare två natt sjukvikarier till Anton.

Bara det här beskedet om att vi fått de här dagtimmarna har lyft mig väldigt mycket. Nu behöver jag inte oroa mig för ekonomin, jag slipper stämpla och behöver inte ränna på arbetsförmedlingen längre. Jag kan fokusera på mina barn och bara den insikten har gett mig så mycket energi. Just nu är jag gladare och mer fokuserad än på länge. Mycket länge.

Jag orkar leka med mina barn igen! =)

Och så har jag helt ärligt haft lite ångest över pensionen, eftersom att jag varit föräldraledig länge och nu egentligen då skulle ha stämplat så är det ju ingen som skulle ha betalat in till min pension. Lite nördigt kanske vid 24 års ålder, men på företagshälsovården så sa dom ju att jag hade en 40-års kris, så vad vet jag. Förmodligen så har man en del pensionsfunderingar kring 40 års ålder...

Huset ska vi nu annonsera ut i Tyskland, jag har äntligen tagit ändan ur vagnen och knäppt och skickat iväg bilderna till mäklaren som sköter om detta.

Känns hoppfullt.

Christne har börjat som de flesta barn i hennes ålder med att hon hittar på allt möjligt för att slippa sova på kvällen. Hon är jätteduktig och ligger kvar i sin säng, går kanske ner och kissar en extra gång bara för att, men har börjat använda sig av (tror jag i alla fall att det är på det viset) att hon saknar sin farbror Roger. Eftersom att det här bara kommer fram när hon ska lägga sig så tror jag att det är därför. Självfallet så saknar hon ju honom. Vi kan ha ordentliga livsdiskussioner.  Men nu har jag och Patrik i alla fall gjort en klippbok om honom med bilder som hon ska få ha på sitt rum och titta i när hon vill.  Det tror jag också blir jättebra.

Ha ha, försök sänka mig nu!

Ha ha, jadu. Vart är vägen på värld?

Jag är ju som sagt nybliven arbetslös, pratade med min A-kassa idag, de vill ha uppgifter från 2008... jag förstår inte riktigt meningen med detta, jag kommer ju inte ens ihåg vad jag gjorde 2008.

Medan jag sitter och ringer runt till halva världen för att fixa dessa papper till höger och vänster så dyker unge herr Anton på tidningen som någon slarvig mamma lämnat efter sig. Det ser ju för festligt ut, tidningen i sig är ju lika stor som pojken.

Christine försöker smygmörda sin mamma med sin anakondalek, superkramas.

Och så alla dessa dumma människor som finns i vår värld, jag är så trött på dessa människor som tror att hela världen cirkulerar kring bara och endast dem själva. Det tragiska är att det finns alldeles för många av den här sortens personer. Persoligen så vet jag mycket väl att jag bara är en liten älgskit i den stora vilda skogen, och jag är faktiskt nöjd med det.

Man kan inte vara annat med min familj.

Vi har ju de underbara såglinen Anton och Christine som är så charmiga att det räcker och blir över. Anton som leker skata och attackerar halsband och allt som blänker,  han charmar hela världen.

Christine som tacklas med "värstingen" Rickard och ger sin morbror Chris sparken! Och som har kommit på att också hjärtat kan gråta när man är ledsen. Hur underbar som helst, har 5-åringar en sådan känsla för sympati? Eller är det bara min?

Och så Patrik, min Patrik. Denna trogna lilla själ jag lever med. Han går och sliter och släpar på jobbet, jag brukar tacka hans kollegor för att de sköter honom så bra på jobbet. Ha ha, förlåt, de här interna skämten är ju så jobbiga när man inte är insatt.

Men vem utom Patrik kan spräcka alla mina bubblor till fantastiska idéer? Jag kommer på så briljanta saker att det inte går att beskriva, så kommer Patrik med sin jättehammare till verklighet och bara förstör mina bubblor hänsynslöst.

Nu ligger jag här på golvet, nedbrottad med en Christine sittandes på ryggen ( tro det eller ej, men ungen väger ju som en elefant!) och en Anton som ligger bredvid och kärleksfullt sparkar på sin mamma. När jag ringer mayday-samtal till Patrik så nonchalerar han min nödsituation och säger att han ska ringa upp senare... dessa karlar.

Anton fick inte längre läsa sin tidning, jag tror han fått nog för han försökte äta upp den. Kanske det stod någon god nyhet i den? Haha, så dåligt.

Jag försöker skaka av mig barnet men får en armbåge i skulderbladet till svar, en väldigt vass armbåge ska understrykas.

Vad ska jag ta mig till? Övermannad och övergiven med dessa två vilddjur ända tills Patrik slutar jobbet klockan 16. Många timmar kvar tills dess.

Sending out an SOS

Ja, så kan man likna Sundsvalls sjukhus personal. Alla yrar omkring och ingen som vet någonting.

Men men, nu är vi hemma igen efter nästan en veckas vistelse.

I tisdags eftermiddag checkade vi in unge herr Anton in på denna underbara kurort. Vi anlände ungefär klockan 16.00 till Akutmottagningen där vi checkades in och eskorterades vidare till Röntgenavdelningen, efter fotograferingen så slussades vi vidare till den mer exklusiva barnavdelningen där man efter ungefär en timmes arbete hade lyckats sätta dropp på unge herrn.

Vi fick våra saker hemifrån levererade med bud.

Herr Patrik och fröken Christine avlägnade sig under kvällskvisten och drog sig tillbaka till hemresidenset i Ljustorp.

Efter många om och men, (och en del klagomål framförda kring service och personal) så checkade vi under förmiddagen idag ut och anslöt oss även vi till hemorten.

Nu måste jag gå och ta hand om mina högt ärade middagsgäster.