Tro't eller ej!

Men nu är det faktiskt så att det för en gångs skull, på väldigt länge är familjen Sandbloms tur att ha lite tur i livet.

Jag har fått ett nytt jobb (på 75%) som assistent åt Anton. Det är inget jag vill pyssla med i långa loppet, men det är helt okej att pyssla med tills jag hittar något annat.  Nu tänker ni säkert så här "Jaha, men du är ju mamma och bestämmer själv vem som ska jobba med pojken." Svar ja, men. Vi har haft en process med försäkringskassan länge om hur många dagtimmar Anton ska få ha assistans, och har precis fått beslutet om ca 29 timmar i veckan. Dom tar jag själv så länge, när jag hittar något annat så anställer vi någon. Men jag har ändå de 15 timmarna i veckan för mig själv när barnen är på dagis. Så underbart med egentid.

Vi håller på att pröva in Anton på en ny sondvälling som han ska ha lättare att få behålla och alltså kräkas mindre. Jag tror verkligen på den här vällingen, vi började introducera den igår så vi får väl se. Men jag tror och hoppas verkligen på denna.

Christines flytt till nytt dagis har gått så glänsande galant, och varje dag när jag hämtar henne så får jag höra hur duktig hon är och hur bra hon trivs. Och det syns verkligen på ungen att det är sant.

Vi ska anställa ytterligare två natt sjukvikarier till Anton.

Bara det här beskedet om att vi fått de här dagtimmarna har lyft mig väldigt mycket. Nu behöver jag inte oroa mig för ekonomin, jag slipper stämpla och behöver inte ränna på arbetsförmedlingen längre. Jag kan fokusera på mina barn och bara den insikten har gett mig så mycket energi. Just nu är jag gladare och mer fokuserad än på länge. Mycket länge.

Jag orkar leka med mina barn igen! =)

Och så har jag helt ärligt haft lite ångest över pensionen, eftersom att jag varit föräldraledig länge och nu egentligen då skulle ha stämplat så är det ju ingen som skulle ha betalat in till min pension. Lite nördigt kanske vid 24 års ålder, men på företagshälsovården så sa dom ju att jag hade en 40-års kris, så vad vet jag. Förmodligen så har man en del pensionsfunderingar kring 40 års ålder...

Huset ska vi nu annonsera ut i Tyskland, jag har äntligen tagit ändan ur vagnen och knäppt och skickat iväg bilderna till mäklaren som sköter om detta.

Känns hoppfullt.

Christne har börjat som de flesta barn i hennes ålder med att hon hittar på allt möjligt för att slippa sova på kvällen. Hon är jätteduktig och ligger kvar i sin säng, går kanske ner och kissar en extra gång bara för att, men har börjat använda sig av (tror jag i alla fall att det är på det viset) att hon saknar sin farbror Roger. Eftersom att det här bara kommer fram när hon ska lägga sig så tror jag att det är därför. Självfallet så saknar hon ju honom. Vi kan ha ordentliga livsdiskussioner.  Men nu har jag och Patrik i alla fall gjort en klippbok om honom med bilder som hon ska få ha på sitt rum och titta i när hon vill.  Det tror jag också blir jättebra.

Ha ha, försök sänka mig nu!